Sida 105
101
Barberarne har jag förut omtalat, likasom min fasa, då den ene af dem första gången kom med sin knif i närheten af min strupe. Dessa fångar kommo ej utom fängelset, utan måste de nöja sig med hvad sysslan inbringade dem derinom, och det var ej så litet, ty, utom sina sex öre dagligen i arbetsskilling, förtjente de mycket på fängelsets "sprättar"; dermed menar jag ej allenast ski'ifvarne, ty äfven de yngre bland hopen, synnerligast tjufvarne, uppoffrade ej så obetydligt med tobak, ost, snus och dricka för ett väl skött engelskt skägg, friseradt hår och extra rakning. Äfven bevakningen, ned från vaktkuekten och upp till direktören, lemnade frivilligt sina hufvuden i dessa mandråpares vard, af hvilka den ene just straffades, för det han med knif skurit ihjäl en person, dock visserligen ej med en ralcknif, hvilket jag tillägger för att lugna läsaren.
12.
Den första vår jag tillbringade på fängelset var förfärlig. Fönsterna till sjukhuset lågo så, att jag kunde se en skymt af en till fängelset hörande trädgård, och det vore fåfängt att försöka beskrifva den längtan efter frihet som plågade mig då jag nu tänkte på, huru allt i naturen pånyttföddes, växte och blommade; jag höll flera gånger på att bedja befälhafvaren bevilja mig en plats som rengörare, ty jag fruktade bli vansinnig på sjukhuset, men Kula afrådde mig på det ifrigaste derifrån samt påstod sig hafva drömt något om en stor förändring, som skulle ske bland skrifvarne; och då Kulas "drömmar" vanligen hade något att bet3*da, fattade jag hopp om förbätti-ing i min belägenhet, och detta hopp gick äfven snart, i fullbordan.
Vi voro i slutet af Maj, då en qväll vid tiotiden kanonskott förkunnade att en fånge rymt, och genast derpå kom Kula in till mig och berättade, att flyktin-
