Sida 117
.113
rättade sina vattentunnor till salubutiker, i det de tätt vid sprundet anbragte grofva jerntrådskrokar, hvilka fästades vid tunnstäfverna, och i do små nättaste segelgarnsyglor hängdes frukten af kockarnes och möjligen äfven andra kamraters hemliga industri. Kockarne anhöllo att få "lufta sig", genom att sjelfva till köket hemta vatten en och annan gång, och så rullade de af med butiken. Men här kan man fullt tillämpa ordspråket: "krukan går så länge efter vatten till hon går sönder", och den dag bevakningen konfiskerade den fuktiga butiken, innehöll den två buteljer, hvilka dock lyckligtvis voro tömda på några droppar när; de innehöllo jemt så mycket, att bevakningen fick öfvertyga sig om, att kockarne föredrogo distilleradt bränvin framför finkelt, samt dessutom att handeln med dosor ej just drefs i minut, ty butiken innehöll för tillfallet två dussin näfveraskar.
Vid förhöret förklarade kockarne, att ifall dosorna och buteljerna ej sjelfva och utan bistånd nappat på krokarna, hvilket de för sin del ansågo troligt, så var det en nedrig intrig af andra afundsjuka fångar, "tillstäld för att komma hederligt öch betrodt folk i omständigheter och bråk."
13.
Göromålen i köket lemnades för ingen del utan tillsyn, men som de började mycket tidigt och slutade sent på dagen, och vakthållning under hela tiden ej fanns att tillgå, kunde kockarne, helst under den mörka årstiden, fröjda sig öfver många timmars ostörd enslighet.
Det är väl knappast nödigt säga, att kockarne skänkte fångkosten sitt förakt och hade enskild matlagning på lediga och obemärkta stunder, och jag kan af erfarenhet intyga, att den kalopps och de biffar, som dessa köksartister tillagade, ej voro att förakta; men, som jag förut sagt, om kockarne råkade bli fetare
