Sida 153
149
10.
En sjukdom, ty något annat namn kan jag ej ge denna plågsamma längtan efter ombyte, som i mer eller mindre grad anfaller alla fångar, pinade nu åter mig vid denna tid af min fångenskap. Jag var trött vid arbetsföreståndarens, som jag tyckte, pedantiska noggranhet och stela sätt, trött vid mina dagliga kamrater, vid de kalla magasinerna, hvarest jag skulle sitta hvarje lördagsförmiddag och emottaga veckans arbeten. Jag var led vid dessa oupphörliga försök till bedrägerier från arbetarnes sida och ursinnig på arbetsföreståndaren, för det han ej berömde och fjäsade mig till tack för det jag ej bestal honom värre, än att jag med lätthet kunde dölja förlusterna, så att det ej förorsakade honom någon olägenhet. Med ett ord, jag hade denna förfärliga feber, som drifver de råa brottslingarne till våld mot bevakningen, mordbrandsanläggningar och myteriförsök inom fängelserna, brott hvartill tidningspressen och allmänheten förgäfves söka motiverna, emedan den fria menniskan, är hon än aldrig så sysslolös och onyttig, ej kan göra sig begrepp om ledsnadens verkningar i ett fängelse.
Min fixa idé var, att bli förflyttad till direktörens expedition, ehuru en dylik förändring långt ifrån var fördelaktigare för mig; jag fick mindre betalt, mera enformighet i göromålen och ringa dusörer till högtiderna, men det var en omvexling; mera begärde jag ej för tillfället. Min förflyttning möjliggjordes derigenom, att till fängelset ankommit en fånge, som var mig vuxen i räkenskapsförning, ehuru han i andra afseenden var den minst lämplige att uppfylla min plats på arbets-föreståndarekontoret, ty utom det att han var i högsta grad opålitlig och oärlig, var han äfven begifven på dryckenskap. Dessa senare egenskaper förteg jag för min chef, ty i mitt sinnes låghet fröjdade jag mig öfver den saknad och de olägenheter han skulle få vidkännas efter min afgång. Och denne man hade dock bevisat mig idel godhet!
