Sida 99
.95
men det förvärrade blott min ställning, i det jag förskaffade mig fiender bland fångarne, utan att derföre blifva bättre ansedd af befälhafvaren. Kula, som en tid innan rymningsförsöket företogs, nästan instält"sina besök hos mig, kom nu lika ofta som förr och tycktes aldrig tröttna vid att fråga och låta sig berätta om allt som rörde rymningen och våldet på knekten. En dag, då befälhafvaren gjort en rond hos sjuklingarne, tog han mig afsides och förklarade kort och godt, att han insett sin orättvisa misstanke emot mig, men rådde mig för framtiden, att slå bort grubblerierna och hålla ögon och öron öppna om jag ville undvika att bli oskyldigt invecklad i ledsamheter, ett råd som jag bemödade mig att följa."
Kula gladdes som ett barn öfver, att jag åter "fått lif i kroppen", och det var ej svårt för mig att utleta den del han hade i mitt rättfärdigande. Rymningsplanen hade ej förblifvit en hemlighet för honom, men han förklarade med värme, att han aldrig "blandade sig med höga befälet, utom för att hjelpa någon som var utsatt för orättvisa."
11.
Jag hade hitintills ej besökt kyrkan, Kula uppmanade mig nu att göra detta, ehuru han tillstod, att prestens predikningar "ej voro skrifna för brottslingar, utan för fint och lärdt folk", men då Kula hade den artigheten att räkna mig ibland dessa senare, trodde han, att jag kunde hafva nytta af att höra predikanten. Jag får dock tyvärr erkänna, att dessa teologiska spetsfundigheter endast förorsakade mig en stor benägenhet till sömn, en känsla som äfven delades af en stor del bland de öfriga fångarne, medan andra använde tiden till att hviska med hvarandra eller ock att, uppklättrade i fönsterkarmarne, roa sig med att betrakta den bit af den yttre verlden, som kunde ses från kyrkans fönster.
