Sida 205
.201
Men voro äfven mina tankar nyktra, då jag samtalade med honom, så voro de så mycket mera vansinniga under återstoden af qvällen och natten; sofvande eller vakande framtrollades de vällustigaste bilder för min upphettade inbillning, som nu fick fria tyglar, sedan Tilda åtagit sig att blifva det föremål, kring hvilket jag, utan att skygga tillbaka af fruktan att profanera hennes renhet, kunde koncentrera dessa sin-lighetens feberdrömmar.
23.
Dagen derpå kom ej direktören ned på fängelset, hans underskrift under några angelägna handlingar fattades, och liksom många gånger förut, tog jag handlingarne och begaf mig upp till hans bostad. Då jag kom in i vakten, erinrade jag mig, att jag bar den kära tidningsartikeln i fickan; jag hade ämnat lemna den åt adjutanten, men råkat glömma både den och min sköna för de vigtiga papperens skull. Jag oroades dock föga häraf, ty visitation företogs högst sällan med mig, och ingen vaktknekt väntade numera på mig i chefens tambur. Ej heller nu anhölls jag af någon, utan anlände lyckligt till tamburdörren. Vid min ringning öppnade fröken sjelf; troligen voro både Karin och Kula sysselsatta med att ställa allting i ordning efter nyårskalaset. Fröken var blekare än vanligt, men äfven vänligare; jag kastade en hastig blick på hennes hand, der fans ingen ring, ingen enda; denna unga qvinna bar aldrig ringar eller andra smycken, ehuru jag genom Kula visste, att hon ej led brist på dylika. Hon bad mig sakta att stiga in i förmaket, ty direktören hade lagt sig att hvila en stund, men tillsagt, att man skulle väcka honom en timma innan posten afgick; det var två timmar dit, alltså kunde jag emotse att få tillbringa den ena tillsammans med den stolta fröken.
Som vanligt sörjdes äfven nu för mina lekamliga behof, men i dag, i stället för att röras af denna god-
