Sida 214
.210
och såväl fångarne, som en del af bevakningen, började betrakta mig med misstrogna och hotfulla blickar. Jag märkte det dock knappast, ty en annan strid, mellan onda och goda makter, utkämpades i min själ, en förfärlig kamp, som stundom hotade att göra mig vansinnig; vid hvarje ljusare bild, som mitt dåraktiga hjerta ville framkalla, ljöd en sträng röst åter för mina öron: "Rif upp er förderfliga fåfänga och galna högfärd ur ert hjerta, så som jag nu sliter sönder detta bevis derpå!" — Ja, ja, jag var galen, jag ville ej göra mitt bättringsarbete endast för att blifva en hederligare och bättre menniska, jag ville ej utöfva det goda utan annan belöning än den dygden i och för sig sjelf innebär; om ej någon visste om min förändring, hvartill tjenade den då? — Det fanns stunder, då jag önskade hela fängelset i uppror eller kring-hvärfdt af lågor, för att få tillfälle att, äfven med fara för mitt lif, rädda — hvem ? Ack, jag har ju sagt att jag var galen.
24.
En afton, fram på vintern, satt jag ännu qvar på kontoret, sedan mina kamrater lemnat det, för att på andra ställen fördrifva skymningen, stel och orörlig satt jag och stirrade ut på gården och såg ljus upptändas här och der i fängelsets olika bostäder, och jag var så upptagen af mina tankar, att jag ej märkte någon inträda och väcktes först till medvetande om den yttre verlden genom ett lätt slag på min skuldra.
"Dessa ensamma grubblerier äro farliga för en ung fånge," sade Humlan i bekymrad ton, "följ med mig till mitt rum, jag vill tala vid dig." Då jag tvekade att lyda, sade han sakta: "Frukta ej för några frågor, jag har inga dylika att göra dig, jag vill i stället gifva dig några upplysningar, hvilka kanske i ditt nuvarande själstillstånd kunna vara dig till nytta."
Jag följde honom med någon oro; hvad skulle jag få höra? Då han stängt dörren till sin ensamma cell,
