Sida 27
23
sätta mig i respekt hos de "simpla" brottslingarne, och först när detta papper sönderrefs af en ädel och ren qvinnas hand, föllo fjällen från mina ögon och den sanna ångern, bättringens Braut Anund, lade sin hand på mitt fåfänga, lättsinniga hjerta.
3.
Ran Bakningen och utslagets pröfning i hofrätten hade dragit ut öfver sex månaders tid; vi voro i Juli, då hofrättens fastställelseutslag anlände till cellfängelset. Som jag var belåten äfven med detta utslag, blef jag underrättad om, att jag påföljande morgon skulle afgå med en fångtransport till straffängelset i —. Under uppsigt af vaktmästaren inpackade jag mina få tillhörigheter och aflade fangdrägten; men då jag iklädde mig mina egna kläder, flög den tanken genom mitt hufvud att dessa kläder ju dock voro urmodiga. Ack, jag drömde mig för ett ögonblick vara en fri man, en dröm ur hvilken jag väcktes af slamret med jernkedjor!
Det var gevaldigern, som, bärande handbojorna, inträdde i mottagningsrummet; mannen var mig ej obekant, vi voro stadens infödda barn båda och hade varit kamrater i den småskola, hvari jag erhöll min första undervisning, men han var i öfversta afdelningen då jag stafvade i a-b-c-boken. Han hade ofta profeterat, att jag skulle bli en "ljuselin" med tiden, och då han nu framträdde för att lägga handbojorna på mig, hviskade han i en beklagande ton: "Sa' ja't inte redan i skolan!"
Den ena bojans inre skinnbeklädnad var bristfällig, det kalla jernet förorsakade mig en isande känsla, jag kände qväljningar, och rummet dansade omkring mig; derunder kom dock den föreställningen för mig, att det var guldknappen i manchetten — Heddas gåfva, för längesedan såld, tillika med mina andra tillhörig-heter — som tryckte, och att jag blott behöfde jemka manchetten för att slippa plågan; men jag kunde ju ej röra den andra fängslade handen! Jag svimmade och kom till f sans, först då en luftström slog mig i
