Sida 59
55
— gå tolf timmar fram och åter i ett stort, lågt rum emellan fångar, hvilka i sina verktyg hade långt farligare vapen än han, föreföll mig i böljan särdeles riskabelt för den stackars karlen, för att ej tala om det nedtryckande i medvetandet, att han ej kunde ensam tillse, att inga oordningar egde rum; dertill hade erfordrats minst fyra knektar.
Efter några dagars förlopp, sedan jag gifvit akt på min omgifning, kände jag mig lugnare för både denne och de flesta andra vaktknektarnas och underofficerarnas säkerhet: jag förstod, att man med tillslutna ögon litade på de ordningsreglor, hvarmed arbetssa-larnas väggar voro prydda. Fångarne voro naturligtvis tacksamma för ett dylikt förtroende, liksom den stackars bevakningen måste vara tacksam att få behålla, hvad fångvårdsstyrelsens anordningar gjort det omöjligt för dem att försvara, nemligen lifvet. Gåfvor och gengåfvor bibehålla ju vänskapen.
6.
Det blef afton på min första arbetsdag; ingenting för andra anmärkningsvärdt hade händt mig, och dock hade denna dag bortblåst alla mina botgöringsföresatser ; jag hade redan klifvit ett steg nedåt i dypö-len. — En röst inom mig ljöd varnande, jag tänkte på min gamle lärare Wallén, med harm bortjagade jag hans bild. Hade han ej redan gifvit mig förlorad, då han ej ens uppsökt mig i cellfängelset eller tagit farväl af mig, fastän han varit i staden? Och när jag så, efter mathemtningen, just som jag med välbehag satt och betraktade min smörportion, den jag ämnade gömma till frukosten, fick en höflig tillsägelse af den fänge, som befriat mig från en af morgonsysslorna, att lemna honom just denna smörbit i afbetalning för den visade tjensten, då svor jag tyst att genom hvad medel som helst skaffa mig alla de fördelar, som här kunde stå till buds.
