Sida 7
Förord.
Under en tid, då jag dagligen hade tillfälle att studera lifvet i ett straffängelse, uppmanades jag flera gånger af ansedda personer att offentliggöra mina iakttagelser öfver detsamma. Men dels var ämnet mig i hög grad motbjudande, dels kunde jag ej bli ense med mig sjelf om formen för detsammas behandling. En romantiserad teckning af brottslingen, der denne upphöjes till martyr, har alltid, från moralisk sida sedt, förekommit mig klandervärd.
Alltså återstod blott att säga den osminkade sanningen, den sanning, att gemensamhetsfängelset i sitt nuvarande tillstånd är en kräftskada för samhället, på samma gång som det är den grymmaste orättvisa mot den felande individen, emedan denne i dessa straffanstalter nära nog tvingas att fortgå på brottets väg. Men, tänkte jag, finnas ej personer, hvilka tusen gånger bättre än jag kunna bevisa detta samt möjligen äfven angifva botemedlen mot detta onda? Skulle det ej anses som en löjlig förmätenhet af mig att vilja yttra mig i en sak, som hittills varit öfverlemnad åt "män af facket"?
Emellertid begingos under denna tid flere svåra brott af fångar i ett större straffängelse, och i följd deraf började allmänhetens uppmärksamhet fästa sig vid tillståndet i våra straffanstalter. Då erhöll jag från en af våra mest aktade författare uppmaning att offentliggöra mina anteckningar öfver lifvet i ett straffängelse. Ändå tvekade jag och nöjde mig med att i en större landsortstidning påpeka några af orsakerna till de ständiga våldsgerningarna mot
