Sida 21
17
2.
Jag erhöll verkligen förordnandet och kallades ej längre bokhållare utan herr föreståndaren, ja stundom herr direktör; detta klingade bra vid tjugotvå års ålder.
Nu var jag ett af lejonen på borgarebalerna samt tillställare af soiréer, skogsturer, båtfärder med mera; jag hade årsackord med hårfrisören och förskref mina kläder från Hamburg, spelade hjelpligt whist och hade lagom tur i kille, var bror med stadens unge tillförordnade borgmästare, med ett ord, jag förde ett lysande lif.
Det är klart, att mången i tysthet undrade hvarifrån jag tog medlen till ett dylikt lefnadssätt, men som ingenting är mera vanligt än unga tjenstemäns skuldsättning, så ryckte man blott på axlarne och deltog i de nöjen jag bekostade såväl i min mors hem, som äfven var mitt, som ock annorstädes. Hvad min mors ställning angick, så antogs det, att hon "försedt sig" före bouppteckningen efter min far samt att hon för-tjenade bra på sin mathållning; dessutom betalte jag ju henne för mitt underhåll.
Nu fattades mig ingenting utom — en fästmö; denna brist hade dock min mor längesedan insett, och innan min tanke härpå hunnit förvandla sig till önskning, hade hon inledt ett frieri på mina vägnar och fått tillfredsställande svar. Hedda var en firad flicka af god samhällsställning, och de angenäma känslor jag erfor, då jag såg hur hon föredrog mig framför sina öfriga kur-tisörer, fingo gälla för kärlek, och då hon å sin sida "tillbad" mig, så var ju allt som det borde vara, vi vexlade ringar och sände kring forlofningskort.
Nu blef det ett evinnerligt öfver läggande om vår bosättning, min mor åtog sig bestyret dermed; jag anskaffade linne och husgeråd i oändlighet, och ändå fattades alltid något. Hittills hade jag ej haft synnerligen svårt att erhålla penningar, ty så länge jag tog måttligt ur fattighusets kassa och förråder, fick jag alltid räkenskaperna att "gå ihop", synnerligast
