Sida 9
1.
Brotten alstras af okunnigheten; uppfostra folket, och brottslingarnes antal skall förminskas!" är en sats, som ofta har uttalats, och hvars sanning jag ej betviflar, ehuru jag, då den nu nedskrifyes, ser mig omgifven af en krets medfångar, hvilka lika litet som jag kunna tillskrifva okunnigheten sina brott, ty de hafva alla, i likhet med mig, åtnjutit en vårdad uppfostran.
En vårdad uppfostran! Huru ofta har jag ej i fängelset önskat att man gjorde sig närmare reda för innehållet af dessa trenne ord.
Om det är en lycka att i barndomen ega full frihet och alltid få sina önskningar uppfylda, då har jag varit det lyckligaste barn, som ännu burit kolt och haklapp. Redan vid denna tid skall jag hafva varit ett under af skönhet och förstånd, min mors fullkomliga afbild, sade hennes väninnor samt tillade, att dylika barn sällan stannade qvar här på jorden. Så länge jag sjelf kan minnas tillbaka, var jag en stark, frisk gosse, som utan olägenhet kunde proppa i sig huru mycket slisk som helst och ej dukade under för mängden af yllelif och andra preservativer mot de sjukdomar, hvarmed jag, enligt min mors förmenande, ständigt hotades.
Från min tidigaste barndom har jag deltagit i sällskapslifvet; min fars sjelftagna yrke och min mors afsky för ensamhet samlade kring dem en krets af menniskor, som trodde det vara klokast "att smickra värdinnan och för värden framställa sig som englar eller martyrer, under det de skildrade en annan del af sina medmenniskor värre än drakar och vampyrer. Min far var nemligen sakförare och titulerades, på
