Sida 72
.68
har," slöt han, "hört flera, för öfrigt kunniga qvinnor påstå, att ni alla gingo smidda i jern."
Jag var redan god kamrat nog, för att ej -vilja upplysa honom om, att dylika "utarbetares största nöje bestod i att genom hårresande skildringar af fän-gelseiifvet narra lättrogna personer till tårar öfver deras öde och förmenta oskuld, ty oskyldiga voro de, det var klart; stundom gick medlidsamheten ända derhän, att bevakningen lurades af arbetsgifvaren och fångarne erhöllo penningar eller starka drycker.
Det var nu tid för besökande att aflägsna sig, Wallén uppmanade mig innerligt och varmt till ånger, bättring och redlighet, så skulle hvarken han eller andra rättänkande menniskor undandraga mig sitt bistånd, då jag utstått min strafftid.
Bättring och redlighet i ett gemensamhetsfängelse! Och derpå trodde han, denne upplyste och förnuftige man! Bland idel bofvar skulle jag rätta fel, grundlagda i barndomen, och tillegna mig dygder, hvilkas utöfvande tusende gånger skulle sätta mitt lif i fara!
Wallén tog rörd farväl af mig och gick; han skulle om qvällen höra en ryktbar sångerska sjunga på en konsert, och jag återvände till mina ett hundrade och fjorton logementskamrater.
8.
Den skymt af verlden utom fängelset, som jag under vattenhemtningen fått skåda, hade nedtryckt min själ; tankar på sommaren, på ungdomens fröjder, med ett ord: på friheten, bestormade mig der jag satt vid hasplan i det mörka, stinkande spinneriet, omgifven af de vedervärdigaste brottslingar. Walléns besök hade äfven bidragit till att öka stormen inom mig, han hade talat om en tid, som låg bakom dessa tio år, om studier här, om bättring. — Jag kände en blandning af ömkan och vrede mot honom för hans enfald och obekantskap med arten af den verld, hvari jag var
