Från fronten i väster september-november 1914

618 nellt; men vad får man icke bevittna i den vägen vid denna ändlöst långa, tyska front! Det icke minst originella med Cleving var att han var sångare till luta i Sven Scholanders stil. De båda trubadurerna skulle just nu på hösten ha företagit en gemensam sångarfärd. Men det blev andra toner, som skulle ljuda i Clevings öron — granatkarteschernas, och det blev på en annan skådebanas tiljor, han skulle uppträda än Schauspielhaus’. Han beklagade sig icke över bytet. Förr hade han spritt glädje omkring sig med sina roller och sina sånger, nu bar han också den glans, som omger en krigare, sedan han kämpat med ära och tapperhet för sitt land. Från lutan hade dock icke ens kriget förmått att helt och hållet skilja honom. Han hade tagit med sig sitt strängaspel, han slog sig ned på en stol i vår krets och det blev tyst. Han såg på publiken och log skälmaktigt »och den första låt han strök, det var trummor, skott och rök, det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!» Han sjöng franska visor, han sjöng tyska soldatlåtar från forna tider, han sjöng vintervisor från 1530 och »Die goldene Kugel» med musik av honom själv. Men det bästa var ändå, när han överraskade mig med Bellman. Han sjöng ett par av Fredmans epistlar, han sjöng »Bacchi ordenskapitel» och »Vila vid denna källa» i Niedners översättning: Weile an dieser Quelle! Sieh! Unser Fruhstiick ist zur Stelle: Rotwein und Pimpinelle Und Bekassinchen zart und fein!