Sida 628
En utfärd till fronten vid Lille
620 midnattstimmen och nalkades tvåslaget, då vi för sista gången klämde i den dånande refrängen trarållalalalå, trarallalalalå, trarållallallallallallallallå, trarallalalalå, trarallalalalå trarallallallallallallallallå. Vad tänkte väl de stackars människor, som oroligt slumrade i sina bäddar i grannhusen, och som hade fått lära sig vad en inkvartering är för någonting? Icke kunde de tro att tyskarna börjat att förbereda ett återtåg, ett rykte, som på smygvägar släppts ut bland folket. Någon tryckt stämning eller tung sinnesförfattning, förebuden till en väntad katastrof, kunde ingen upptäcka bland de trupper, som lågo inkvarterade i Bapaume. Nej, stämningen var sådan som den är och måste vara hos en armé, som med oemotståndlig järnkraft går fram mot seger, som icke tänker på annat, icke talar om annat, icke tror på annat än seger över hela linjen — seger, om också hela världen kunde uppbådas att skicka nya folkvandringar till denna front, där de antingen skjutas eller fångas och drivas till Döberitz och andra fångläger i Tyskland. Det är denna vilja att segra, som genomtränger hela tyska armén och som på främlingen gör ett så djupt intryck. Avundsvärt, beundransvärt, lyckligt är det folk, som enat och enigt går fram under fosterländska fanor, då dess stora ödestimme slagit. Ett sådant folk trampar under fotterna kompromissens lättjefulla undanflykter och neutralitetens impotenta vankelmod, ett sådant folk vet vad det vill, och det förstår att tyda tidens tecken. De döda skulle ropa ur sina gravar vid dikeskanterna, om de levande icke fullföljde den tyska striden till ett ärofullt slut. Men
Källa: Project Runeberg ·
