Från fronten i väster september-november 1914

634 löjtnant och de två eller tre soldater, som stodo under träden och gjorde de mest förtvivlade tecken åt oss och ropade »halt» så kraftigt deras lungor förmådde. Vi stannade också så fort vi kunde för den starka farten och gingo över en sumpig äng fram till löjtnanten, som stod vid ett bord, fullt med kartor, passare, pennor, kikare och andra småsaker. Han förklarade att det var livsfarligt att köra ett steg längre i denna riktning. Jag tror verkligen att han hade rätt, ty för mina öron lät det som om vi varit omgivna av eld på alla håll. De närmaste tyska infanteriställningarna hade vi framför oss på en linje från nordnordost till sydsydväst, och tyskt artilleri hade vi både framför och bakom oss och på sidorna. Det batteri vi nyss farit förbi sände sina glatta lag, och vi hörde projektilerna vina överträdtopparna. Och framför oss dundrade franska batterier i norr, väster och sydväst. Jag hade en känsla av att befinna mig innanför en ring av eldgap, som alla stodo och sade högljudda älskvärdheter åt varandra. Helt nära den lund, från vilken den unge löjtnanten gjorde sina iakttagelser, stod ett 15 cm:s haubitsbatteri. Det var av stort intresse att se hur väl pjäserna voro dolda mellan träd och buskar. På helt kort avstånd märkte man dem icke, och man måste träda dem inpå livet för att få klart för sig var och hur de stodo bland kvistar och lövruskor. De voro delvis täckta med löv för att icke heller uppifrån kunna skönjas. Ammunitionsupplagen, servisens hyddor och proviant — allt var lika väl dolt. För skydd mot fientlig eld hade artilleristerna under-