Sida 648
En utfärd till fronten vid Lille
640 förnimmelse av att befinna mig mitt i dess skrotkägla och förvånade mig över att icke plötsligt känna smärta i någon del av kroppen. De två följande skotten kreverade något på sidan om det första. Så kom det fjärde — en baddare att vara närgången. Det är dödens visselpipa man hör, när en dylik tingest kommer vinande rakt emot en. Och vi hörde honom 1 Han kom från sydväst. Luften tycktes fräsa och brinna där han for fram. Det visslande ljudet kom närmare, passerade alldeles över oss och dog bort bakom oss. Vi böjde oss ned alla tre för att minska huvudets höjd över marken med en meter. Denna rörelse gör man alldeles oöverlagt, och även officerare, som många gånger varit i elden, lära tillgripa detta försiktighetsmått. Men med tiden vänjer man sig av därmed, när man lärt sig inse hur föga det båtar att försöka gå ur vägen. Jag hörde sedan artilleriofficerare säga, att när man hör vinet som närmast och tycker sig ha projektilen alldeles inpå sig, då ä r den redan förbi. Vi undrade hur högt denna projektil farit fram över oss. Hertigen uppskattade avståndet till åtta eller tio meter, arvprinsen till högst femton. Mig föreföll den så nära, att min skinnmössa mycket väl hade kunnat bli svedd därav. Men det märkvärdigaste med denna vänliga hälsning från engelsmännen var, att medan de tre första skotten kreverat, detta fjärde aldrig exploderade. Hade det skett, så hade vi med all sannolikhet blivit sträckta till marken. Projektilen passerade oss hel och hållen och gick in i den mjuka, blöta marken på något avstånd bakom oss. Jag föreställer mig att den dök med ett ljud påminnande
Källa: Project Runeberg ·
