Sida 647
En utfärd till fronten vid Lille
639 nådde vi mörsarbatteriets ammunitionskolonn. Stridsbatteriet med sina båda pjäser var åtskilligt framför kolonnen, som stannat, upptagande vägens högra hälft. Vi lämnade därför bilen och fortsatte till fots. Vägen låg en god meter högre än marken till höger därom. Från vänster, sydväst, låg den fientliga elden på åt vårt håll. Gång på gång kreverade granatkartescher i vår närhet. Ständigt bildades nya små vita ulltappar på himlen, och ur deras inre flammade en blixt. Då vet man att skrotkäglan är på väg. I nedhukad ställning togo vi därför skydd av vägen och batteriets automobiler. Vi voro mitt i elden och kunde när som helst bli träffade. Den »Deckung» vi hade var också otillräcklig, ty vagnarna stodo på några meters avstånd från varandra. Ju längre fram vi kommo desto tätare lågo krevadmolnen. Så mötte vi en officer, som meddelade att det österrikiska batteriet icke nu var i verksamhet, och att det vore mer än riskabelt att fortsätta i den riktning vi inslagit. Sannolikt hade man genom flygare fått korn på ammunitionskolonnen. Man såg den visserligen icke, men man lade elden från flera batterier över det område där den befann sig. De otäcka visslingarna genljödo i luften. Vi togo därför vårt parti och ansågo klokast att lämna denna farliga plats. Just då vi voro framme vid vår bil och hade gått upp på landsvägen, fingo vi ett lag från ett engelskt batteri över oss. De fyra skotten följde varandra med korta mellanrum, men tycktes alla fyra söka vår bil. Den första granatkarteschen kreverade på ett par tiotal meters höjd över marken och alldeles framför oss och bilen — jag hade en tydlig
Källa: Project Runeberg ·
