Sida 670
Skyttegravar
660 glimt i ögat. Samma lugn visa de om någon gång en tråkig nyhet bringas, till exempel att ett krigsfartyg gått förlorat. Ibland ser man soldater som icke nöja sig med att läsa, de skriva också av hela tidningen i sina dagböcker. Och varför? Jo, sannolikt därför att de äro på väg till de främsta stridslinjerna, där de skola göra sina isolerade kamrater delaktiga av telegrammens innebörd. Hertig Adolf Fredrik och jag voro inbjudna till aftonvard hos generallöjtnant von Winckler, den sanne grenadjären, chefen för Gardets alla grenadjärer. Vi foro klockan sju på stora landsvägen till Arras, men långt innan vi kommit halvvägs togo vi av till vänster på en byväg, som över Hamelincourt för till Boiry. Kvällen var stilla, luften klar och månen sken i härlig glans. Något kanondunder hördes icke, men man hade ändå en tydlig förnimmelse av att man nalkades den linje, som är dragen med eld, järn och blod genom en stor del av Frankrike. I varje by stoppas vi av poster, som stiga fram på vägen och ropa halt! Då måste man stanna, om man inte vill ha en kula i ryggen. »Arméoberkommando!» ropar hertigen, och vi fortsätta. Den skarpaste kontroll måste övas, särskilt på nätterna. Icke ens de tyska uniformerna äro en garanti mot spioner. Detta är ändå en fläkt av det stora, vilda äventyret — på väg mot stridsfältet, då nattmörkret skingras av månens sken och varje stubbe och buske kan vara en lurande spion. Men tystnaden avbrytes blott av motorns snabba slag. Vi stanna vid grinden till en gård, där några herrar ur generalens stab möta oss
Källa: Project Runeberg ·
