Sida 679
Skyttegravar
669 och att detta uppdrag skall lösas, draga även av olyckan fördel. Medan de andra slåss på liv och död, fortsätta de fram mot den fientliga ställningen, se vad de skulle se och återvända till — järnkorset. Men kamraterna äro döda eller sårade. De senare släpa sig, om de kunna, tillbaka. Om mörkret är tillräckligt djupt få de hjälp. De förra bliva kvar för att ytterligare förpesta luften. Vid Monchy-au-Bois timade dylika episoder varenda natt. Från Monchy hörde jag också berättas, att fransmän och tyskar på ett ställe inrättat sig i en och samma skyttegrav. Ett franskt spaningsdetachement hade en mörk natt råkat vilse och tagit sin tillflykt till en del av en tysk skyttegrav, som för tillfället var tom. Då fransmännen märkte sin belägenhet, kastade de upp jordvallar åt båda hållen i själva graven, och från ömse sidor av dessa vallar besköto de fientliga soldaterna varandra på några få stegs avstånd. Jag vet icke hur det till sist gick med fransmännen, men de voro tydligen tillspillogivna. Deras ställning var absolut ohållbar och i bästa fall måste de giva sig till fånga när provianten uteblev. Naturligtvis växla förhållandena i olika ställningar högst väsentligt. När fienden är på jämförelsevis stort avstånd, underlättas förbindelserna bakåt, och livet blir drägligare i främsta linjen, icke minst därför att det blir lättare att hålla rent. Men vid Monchyau-Bois sades tillståndet i dessa underjordiska hålor vara sådant, att det icke kan beskrivas. Så mycket större blir den beundran man känner, då man bevittnar soldaternas glada, friska mod, redobogenhet och offervillighet. En karl som beklagade sig över kylan eller
Källa: Project Runeberg ·
