Sida 680
Skyttegravar
670 trakteringen under jorden, skulle bli utskrattad och utskälld av sina kamrater — men jag hörde icke talas om att något sådant fall inträffat. I en by i den trakt, där vi nu befunno oss, hade prins Eitel Friedrich sitt kvarter. Man berättade om honom, att han bodde i en tämligen sönderskjuten bondgård inom fiendens eldområde och att hans nattläger var bara marken. Alla prisade hans mod och ihärdighet och hans stora egenskaper som människa och soldat. Jag har redan framhållit, att striderna på västfronten med sina oändliga linjer av skyttegravar alltmer antagit fästningskrigets former. Båda motståndarna ligga nedgrävda i jorden bakom ståltrådsnät och varggropar. Fältbefästningarna bliva allt starkare. De kunna endast av tungt artilleri förstöras. Därför spelar detta vapen en huvudroll. Infanteriet sapperar sig fram och biter sig sedan fast på nytt. Varje ställning måste tagas så, som om den vore en fästning. Varenda meter i öppet land, vartenda träd i Argonnerskogen måste erövras särskilt. Fransmännen försvara sig också med glänsande mod och även general von Winckler kallade dem värdiga motståndare till jordens yppersta soldater. Någon gång nöjer man sig icke med vanliga "taggtrådsnät på jämna marken, utan placerar dem i nedskärningar, vilkas botten kan nås av eld. Till sist några ord om kunskapartjänsten i fält! Fransmännen äro mästare i att begagna sig av civila spioner. I ett fältsjukhus lågo alla de sårade säkra så länge ett par fransmän funnos bland dem. Men så fort dessa blivit bortförda, för att transpor-
Källa: Project Runeberg ·
