Gotlands land och folk

framstår såsom stad och snart såsom den förnämsta handelsstaden i hela Norden.

För att gifva en bild af denna vidsträckta handel, låne vi en nu afliden, om Sveriges häfdateckning högt förtjent, författares ord (Svenska folkets historia, af A. M. Strinnholm, 4 B. sid. 635 etc.): «En storartad handel gick denna tid öfver Gotland och hade på Gotland sin medelpunkt. Genom sitt läge, såsom liggande icke allt för långt från Sverige, från Ryssland och från de Nordtyska länderna, bildade denna ö vid skeppsfartens dåvarande ofullkomlighet liksom en af naturen bestämd stapelort för handeln mellan de på ömse sidor om Östersjön liggande länderna. Derjemte oberoende af konungamaktens inflytelse och konungens tjenstemän, i allt styrande sig sjelf, kunde gotländska ön tillika betraktas som en frihamn för alla sjöfarande och alla köpenskap idkande folk. Gotlands gamla stadslag berättar derom hurusom «när folk af mångahanda tungomål församlade sig på Gotland man då svor den frid, att hvar och en skulle hela landet omkring hafva stranden fri, åtta famnar inpå landet, vore der äfven åker eller äng, på det hvar och en sitt gods dess bättre måtte berga, och komme någon att under samma land ligga för ankar, skulle äfven han vara under samma frid. Sedan detta så var påbudet och staden tillväxte, då upphofvo sig mångahanda tungor, stora trätor, förräderier och mord, hvarföre man sände bud till Henrik, som hertig var öfver Sachsen och Bäjern, och han stadfästade oss den friden, som tillförene hans morfader gifvit hade». Hertig Henrik Leo nämligen, som hade underlaggt sig en stor del af de vendiska Östersjöländerna och tvungit de slaviska furstarne att erkänna hans öfvermakt, förnyade och stadfästade för Gotländingarne det skydd och de rättigheter, kejsar Lotharius hade tillerkänt dem ; de skulle hafva fred och njuta laga rätt inom alla hans länder, vara fria från tull, hvarhelst i hans städer de kommo, hafva rättighet till arf efter sina der aflidna fränder, öfverhufvud i