Gotlands land och folk

Innan man fick inträde i de fria gesällernas grad, hvilket skedde med vissa högtidligheter och ceremonier, måste man hafva aflaggt prof på fullgod insigt i handtverket genom att utföra något dertill hörande arbete, «Gesell-stück». Mästarne utgjorde tredje och högsta graden, svarande mot ordnarnes riddare. Den bereste och erfarne gesällen fick inträde häruti, när han kunde och ville nedsätta sig såsom sin egen, men förut måste han aflägga mästareprof (Meisterstück), som merendels ådagalade att han hunnit förvärfva stor färdighet och insigt i yrket. För att hindra det intet underslef skulle kunna begås vid dess förfärdigande, skulle det utarbetas på någon annan mästares verkstad, så att denne kunde hafva uppsigt öfver att det gick ärligt till eller att den blifvande mästaren sjelf utförde det, och sedan det var färdigt granskades det af dertill utsedde «Skådomästare». Genom gesällvandringarne spriddes konstflit och skicklighet i yrkena från ena landet till det andra.

Uti alla gamla skråordningar framstår, liksom i den anförda helsningsgrussen till en vandrande gesäll, den vackra tanken att handtverket skulle bibehållas «redligt». Denna månhet om att yrket borde drifvas ärligt torde mycket bidragit till den ifver, hvarmed man förföljde «bönhasar» (så benämndes alla, som idkade handtverk utan att hafva ordentligt lärt derpå och gjort vederbörliga gesäll- och mästareprof). Omsorgen att förekomma det yrket eller de, som uti den eller den staden drefvo det, skulle råka i missaktning, gaf ock anledning till stadgandet att, för att vinna inträde deruti, man borde vara född af äkta säng. Så orättvist det än var att stänga vägarne för ett stackars barn af oäkta börd att vinna sin utkomst och låta det bära skammen af föräldrarnes brott, så var dock sådant alldeles öfverensstämmande med tidens anda, och tillvitelsen «Horenson» var ett skymford, som blott kunde aftvås i blod, så vida det ej skulle göra den, som erhållit det, ärelös. Stadens handtverksmästare kallades

Så långt Wallin. Här anmärkes att en gotländsk prestslägt med namnet Oxenwaldt, härstammande från en kyrkoherde i Sanda, som först upptog namnet (Hans Jörgenson, död 1670), blomstrat på 16- och 1700-talen, och har denna ätt, innan den antog namnet Oxenwaldt, hetat Thuritz, ty prestens i Sanda far, Hans Jörgen (död 1650), hette Thuritz och var kyrkoherde i Hafdhem, men född 1577 i Pommern, der fadren, Jochum Thuritz, lefde uti Ostermür. Denne sistnämnde torde varit bror eller slägtinge till den Hans Thuritz från Saltzwedel, som kom till Gotland, åtminstone måtte de båda varit samtida.