Gotlands land och folk

136 Gotländska allmogens sjelfständighet.

embetsmän och skråen embeten, hvaremot de handtverkare, som arbetade på landsbygden, benämndes «gerningsmän» och sällan eller aldrig fingo komma i lag med skråmännen, som ansågo sig stå öfver dem.

Medan den tyska borgareandan allt mer och mer utvecklade sig och lyftade borgarståndet till politisk betydenhet, fortfor den tyska bondeallmogen, och södra Europas allmoge i allmänhet, att draga det tryckande träldomsok, som feodalväsendet och den krigiska adeln förstått att pålägga folket, och den stolte, frie borgaren vande sig att med förakt nedblicka på den slafvande bonden samt tro sig sjelf vara mycket högre ställd än denne. Denna inbillning om sin högre ställning, sitt större värde i anseende till bondeståndet, hade de till Visby öfverflyttade handlande och handtverkare dit medfört och der utbredt, obekymrade om eller kanske ovetande af den betydliga skillnaden mellan den stolta fria gutniska allmogen och Tysklands stackars underkufvade och slafvande bondestånd; men ehuru Tysklands bönder villigt fördrogo borgareståndets öfvermod och fann det lindrigt i jemförelse med adelns, så var detta ej händelsen med Gotlands. De gutniske odalmännen, som ej böjde sig för någon, ej erkände någons öfvervälde mer än lagens, icke ens konungens, kunde ej förlika sig med att en hop krämare, skinnare, smeder och andra råa handtverkare ville spela herrar öfver dem, sätta sig i spetsen för Gutalandets ärenden och leda dess politik, förmena dem den fria handel de af uråldrig tid drifvit, lägga tullar på deras köpenskap och söka skrifva lagar för ett folk, som alltifrån hedenhös varit vant att sjelft gifva sig lagar, sjelft både tillsätta sina embets- och tjenstemän samt aflöna dem. En sådan djerfhet och tilltagsenhet blef för de gutniske odalmännen odräglig; de ville ej lida den, och så uppkom den misshällighet mellan stad och land, som vi redan omtalat. Den mäktige Magnus Ladulås tvingade visserligen parterna till förlikning, men oenigheten upphörde ej derför, utan fortfor i långliga tider och åtskilde land och stad, ty elementerna till osämjan: borgarens snikenhet och öfvermod, bondens stolthet och frihetskärlek, fortforo dädanefter liksom förut.

Äfven mellan landets invånare fanns en fast sammanslutning och denna hade funnits långt innan någon stad uppstått på Gotland. Den bestod uti de stora folksammankomsterna, tingen, som vi redan omtalat. Ehuru efter kristendomens antagande offren försvunnit och folksammankomsterna med detsamma förlorat sin religiösa prägel, sin glada, högtidliga anstrykning af gudstjenst och offerfester, fortforo