Gotlands land och folk

Visby och Gotland gifva sig under Danmark. 157

Visby borgerskap bestod till stor del af Tyskar. Albrekt hyllades af Stockholms stad redan dagen efter sin ankomst, och slottet, Stockholmshus, der Nils Kettilsson Vase, tillhörande det mot Magnus och Håkan fiendtliga partiet, var borgfogde eller slottsherre, öppnade frivilligt sina portar för honom. Följande året eller 1364 blef han, genom adelns mäktiga vilja, vald till Sveriges konung i Upsala den 15 Februari och 1365 den 3 Mars besegrade han på Gataskogen och Tillingeslätten nära Enköping sina motståndare, morbrodren Magnus och sitt syskonbarn Håkan. Den förre blef tillfångatagen och måste tillbringa mera än 6 år i ett strängt fängelse uti det fasta tornet Kärnan på Stockholmshus, der han, smidd i bojor, kunde från sin fängelseglugg se det ställe, der hans namne och syskonbarn Magnus Birgersson, hvars thron han intagit, måste lägga sitt oskyldiga hufvud på stupstocken. Håkan flydde till Norge och Albrekt var befästad på thronen, åtminstone för en tid.

Omkring 5 år efter det Valdemar år 1361 eröfrat Gotland, lär denna ö, eller åtminstone Visby, ånyo kommit under hans välde. Paludan Müller kallar detta (sid. 29 i arbetet Gullands Forhold til Danmark og Sverrig i det 14, 15 og 16 Aarhundrede) «landets anden Erobring», och anmärker, att derom «meldes intet udtrykkeligt hverken i Kröniker eller Dokumenter». Strelow i sin krönika uppgifver det dock (sid. 180), men icke såsom en ny eröfring, och vi kunna ej heller anse någon ny sådan hafva egt rum, utan att ön eller åtminstone staden, i följd af ställningarne och politiska förhållanden, skilt sig från Sverige och frivilligt förenat sig med Danmark, hvartill den nye konungen Albrekt gifvit anledning. Denne hade knappt hunnit blifva någorlunda van vid sitt nya konungsliga välde, innan han den 26 Juli 1364, redan samma år han blef svensk konung, pantsatte Gotland och Visby till grefve Henrik af Holstein för 4,000 lödige mark silfver. Visserligen kom, som det tyckes, pantherren aldrig i besittning af samma pant, men derföre var åtgärden lika olaglig och rättslös. Det gamla förbundet mellan Sveakonungen och Gotland var derigenom af den förre brutet och det sednare var löst från förbindelsen. Albrekt hade i och med detsamma upphört att vara Gotlands skyddsherre och detta land var lagligen berättigadt att välja sig en annan, om det fann sådant behöfligt. Det kunde svårligen undvara en sådan och det antog Valdemar, af orsaker, som vi straxt skola andraga. Det var på denna frivilliga förening med Danmark, sedan den äldre med