Gotlands land och folk

Sverige var bruten och om intet, men ej på Valdemars eröfring 1361, som Danmarks sedermera så ofta påstådda rätt till Gotland grundade sig. Besynnerligt nog finnas inga dokumenter i behåll, ej heller några krönikor, som omförmäla denna Gotlands förening med Danmark, och derföre har Sverige ej heller under tvisterna mellan båda rikena om bättre vätt till ön velat erkänna denna Danmarks förmenta rätt. Att föreningen dock verkligen måtte egt rum och Danmarks påstående ej varit uppdiktadt tyckes framgå utur följande handlingar och omständigheter.

Såsom sin mågs Håkans bundsförvandt hade Valdemar angripit den, som fördrifvit Håkan, nämligen Albrekt, men sökte lägga under Danmark så mycket af Sverige han kunde komma åt Hans här, anförd af hertig Erik af Sachsen, inbröt i Sverige pingsttiden 1366 samt intog Värend i Småland jemte Kinds och Marks härader i Vestergötland. Äfven Kalmar belägrades och hertig Erik sökte bemäktiga sig Öland och Borgholm, som då och sedan 1362 innehades såsom pant af Hansestäderna; men borghöfdingen Fredrik, som då på Stettins och Greifswalds vägnar innehade Borgholm och vid Mikelsmessan skulle aflösas af Greger Sverting på Rostocks, förekom planen att få slottet öfverlemnadt åt Danskarne, derigenom att han öfverlemnade det åt konung Håkan. Albrekts fader, hertig Albrekt af Mecklenburg, en slug herre, som fruktade att den nyss förvärfvade kronan torde snart ryckas från sonens hufvud, ville genom diplomatisk fintlighet upphjelpa dennes sak, och begaf sig derföre till Valdemar, då dessa båda slipade herrar afslöto, den 28 Juli 1366, den besynnerliga traktaten på Alholm, der, bland andra bestämmelser, överenskoms att Valdemar skulle behålla Gotland med Visby jemte Värends, Kinds och Marks härader, utom Lödöse, samt allt hvad han intagit af Sverige, till evig besittning. Denna traktat blef visserligen aldrig ratificerad af konung Albrekt, på hvars vägnar hans fader afslutat den, men den visar dock att Valdemar då innehade Visby och Gotland.

Midsommardagen 1367, på städernas hansedag i Köln, hade Valdemars samtliga fiender, konung Albrekt af Sverige, hertigen af Mecklenburg, grefvarne af Holstein jemte missnöjda Jutländska riddare infunnit sig, och der beslöts att angripa Valdemar med krig för att hämnas den orätt städerna lidit, särdeles i afseende på fiskerierna vid Skåne. Så mäktigt var detta förbund af Valdemars fiender, att de ansågo sig i förväg kunna bestämma huru hans länder skulle fördelas dem emellan. På svenska konungens lott skulle