Gotlands land och folk

160 Orsakerna hvarföre Gotland gifvit sig under Danmark.

bundsförvandter i sticket, hvarigenom förbundet blef sprängdt och Danmark än en gång räddadt, dock kostade freden detta rike mycket. Städerna fingo under 15 år behålla sina skånska nederlagsplatser vid sundet och inkomsterna från 8 angränsande härader. Valdemar, ehuru han ogerna ville gå in härpå, såg sig dock tvungen dertill i Oktober 1371. Först följande året återvände han till sitt rike, plågad sedan längre tid af gikt, som han sökte lindra genom bad i kalla källor. Den 25 Oktober 1375 afled denne sluge och bedräglige konung på sitt jagtslott Gurre i närheten af Helsingör. Den 3 Maj 1376 valdes i Slagelse hans unga dotterson Olof Håkansson till sin morfaders efterträdare, under sin moders Margaretas förmynderskap, med förbigående af äldre dottern Ingeborgs son, Albrekt den yngre af Mecklenburg, konung Albrekts brorson. På mötet i Korsör den 14—16 Augusti erkände hansestäderna Olof som Danmarks konung och Visby stad hyllade honom genom förenämnde bref. Uti detta hyllningsbref erkänner Visby råd och menighet att de tagit Olof, konung af Danmark, samt hans arfvingar och efterkommande till deras rätta arfherrar och att de alltid vilja blifva vid danska kronan. Dessa, efter Paludan Müller anförda, handlingar visa nogsamt, att åtminstone Visby stad, och förmodligen hela Gotland, år 1366 kommit under Danmark och ännu 10 år derefter, 1376, varit förenad med detta rike samt förklarat sig sinnad att äfven för framtiden höra under Danmark; men nämnde författares åsigt, att sådant skett i följd af en utaf Valdemar företagen ny eröfring af ön, kunna vi ej dela, då det tvärtom tyckes temligen tydligt framstå, att denna förening med Danmark varit frivillig. Men af hvad anledning har den väl uppkommit? Vi vilje försöka besvara frågan. Att konung Albrekt genom sin olagliga åtgärd att pantsätta ett land, öfver hvilket han ingen annan rätt hade än att han var dess skyddsherre — ty Gotland utgjorde ingalunda en svensk provins öfver hvilken han som Sveriges konung egde förfoga (äfven i fall så varit förhållandet, hade dock åtgörandet varit olagligt och nu var den det i ännu högre grad) — brutit den gamla öfverenskommelsen, på grund af hvilken Svea konung var öns skyddsherre, det är förut anmärkt. Gotland kunde dock ej undvara en sådan, det var för obetydligt att kunna ensamt motstå en stark eröfrare, ensamt försvara sin urgamla frihet och sjelfständighet, det måste alltså antaga en skyddsherre, som hade både vilja och makt att beskydda det. Att denne blef Valdemar, dertill voro omständigheterna skuld,