Gotlands land och folk

162 Gotland gifver sig under Danmarks beskydd.

uppstode, hvarken från hansestäderna eller Sverige. Deremot kunde de med säkerhet vänta Valdemars hämnd för det de ihjelslagit de embetsmän, han tillsatt öfver ön, samt att denne djerfve och listige herre, som aldrig öfvergaf det han en gång föresatt sig att utföra, skulle begagna första gynnande tillfälle att åter pålägga dem det ok, de så tappert motsatt sig och så raskt afskuddat sig. Han hade vågat angripa Visby 1361, då det stod under både Sveriges och hansestädernas skydd; så mycket mera skulle han våga det, när Gotland ej längre kunde göra sig räkning på deras verksamma bistånd. När Valdemar 1366 intog den ena delen efter den andra af södra Sverige, så var det lätt att förutse att ordningen snart skulle komma till Gotland. Bättre än att afvakta angreppet och om, såsom förra gången, segren förklarade sig för Valdemars vapen, låta sin frihet och sjelfständighet bero af hans nåd, var då att frivilligt antaga honom till skyddsherre. Se här orsaken hvarföre Gotland förenade sig med Danmark, sedan den slösaktige och lättsinnige konung Albrekt upplöst det gamla föreningsbandet, som i nära 400 års tid sammanknutit Gotland med Sverige. I nära 300 år var nu Gotland skildt från sitt gamla moderland, med undantag af en kortare tid, åren 1449 och 1524, då svenska troppar intagit ön; de anspråk och den rätt till Gotland, Sverige fordom egt, voro nu förlorade; i stället egde nu Danmark dylika. Sistnämnde rike insåg af huru stor betydenhet Gotland var för danska flottans öfvervälde i Östersjön, af hvilket öfvervälde till stor del berodde hvilkendera af de båda rivaliserande makterna skulle vara dominerande i norden; derföre släppte Danmark aldrig frivilligt sina anspråk, tvärtom måste Sverige slutligen 1570 vid freden i Stettin afstå sina. Huru dessa nya anspråk uppstått, kommer att visas längre fram. Först 1645 genom Brömsebrofreden kom Gotland åter under Sverige, men 31 år sednare ryckte Danmark åter ön till sig och innehade den också i 3 år De tre Carlarne, 10, 11 och 12, voro de första af Sveriges konungar, som styrt Gotland såsom en provins hörande till eller lydande under Sveriges rike. Huru kan man då undra på att Svenskarne, liksom alla andra icke på Gotland födde, länge der ansetts för "fremlingar» och ännu stundom så benämnas? Men under det första århundradet sedan Gotland blifvit skildt från Sverige, fortlefde ännu derstädes den urgamla kärleken för Sverige, och i ecklesiastikt hänseende fortfor ön att, änskönt icke mera förenad med Sverige, utgöra en del af Linköpings stift, ända till dess reformationen på 1530-talet skiljde