Gotlands land och folk

242 Norbys berättelse till romerska kejsaren.

kunna återkomma till slottet, samt skickade fyra af sin gemenskap till slottet för att låta säga mig, att jag skulle nedkomma till dem med de danske herrarne och höfvidsmannen Sebastian Frölich, som i tornet satt, såsom jag och mina tjenare förut hade gått in på; hvilket äfven skedde, sedan jag uppehållit de fyra utsände, att ryttarne så väl som jag voro i ordning; då nedsteg jag och medförde de danska herrarne samt höfvidsmannen. Tillika med mig nedredo till dem äfven de efterskickade ryttarne; men jag steg in bland knektarne och sade: «der hafven J nu efter mitt löfte edra danska herrar och er höfvidsman». Sedan sade jag till min fänrik, att han skulle med mig träda ut ifrån dem och derpå offentligt förkunna, att hvilken som, på hans kejserliga majestäts och konung Kristians, min allernådigste herres, vägnar, ville tjena mig, han skulle öfverkomma på det ställe, der jag stod, men de deremot, som ville hålla med hertig Fredrik och de danske, skulle qvarblifva der de voro. Då trädde öfver på min sida de knektar, som voro med mig från slottet, äfvensom ryttarne af bönderna, men de andra qvarstodo ibland Danskarne. Men straxt derefter började desse bedja mig om ursäkt och sade, att de blott af oförstånd stämplat emot mig, hvarföre jag af god vilja tillgaf dem det och åter upptog dem i min vänskap, både adel och icke adel, ryttare och fotknektar, samt tillfogade ingen af dem, hvarken knektar eller de danske, som så trolöst handlat mot mig, något ondt, som de väl förtjenat, så mycket mer som, derest jag icke haft ofvanbesagde ryttare så väl till hands, utan de blifvit mig öfvermäktige, de öfverlemnat slott och stad i hertig Fredriks och de danskes händer samt fört mig fången till Danmark. Jag antydde dem äfven, att dem, som mig längre tjena ville, skulle jag hålla som tillförne, men de deremot, som föredrogo att draga med de danske, måtte göra det om de lyste; och derpå lät jag de danske herrarne samt höfvidsmannen, med penningar och allt hvad de hade med sig, oskadade åter draga deras färde med de andra knektarne.»

Som detta försök att tubba Norbys krigare ej omtalas uti rapporten af den 14 September 1523, hvaruti Norby eljest redogör för händelserna och sina åtgärder under sommaren s. å, så är tydligt, att det då ännu icke inträffat, utan måste det hafva egt rum sednare, antingen på efterhösten 1523 eller våren 1524, innan svenska landstigningen i Maj inträffade; det förra tyckes sannolikast.

Efter att hafva låtit Norby sjelf beskrifva Danskarnes försök att sätta sig i besittning af Gotland, komma vi nu till Svenskarnes,