Gotlands land och folk

Vi hafva förut yttrat, att Sveriges och Danmarks förhållande till hvarandra gjorde Norbys ställning på Gotland temligen säker. Det skulle tyckas att detta vore ett oriktigt och förhastadt omdöme, enär händelserna visade helt annat, eller att hans ställning var ganska osäker; men man får besinna, att dessa händelser aldrig hade inträffat om ej en tredje makt af hat till Norby framkallat dem. Denna tredje makt var Lübeck. Det var Lübeck som förmådde Gustaf Vasa att angripa Norby, det var Lübeck som hindrade Danmark att undsätta Norby, det var Lübeck som slutligen spelade landet ur Svenskarnes händer och derigenom bragte Norby i den ställning, att han fann sig nödsakad att antingen blifva Fredriks undersåte och hålla den trohet nöden tvungit honom att svärja denne konung, eller ock öppet bryta med honom och uppträda såsom Kristians kämpe i en strid på lif och död. Alla dessa händelser hade ej inträffat och Norbys ställning på Gotland varit säker, om Sverige och Danmark blifvit lemnade åt sig sjelfva och Lübeck ej inblandat sig i deras angelägenheter och sökt leda deras politik efter sin önskan. Det var alltså Lübeck, som framkallade de händelser, vi nu gå att skildra och hvilkas resultat blef Norbys störtande. Lübecks afsigt var att fördrifva Norby från Gotland och om möjligt sjelf komma i besittning af ön. Denna krämarestat förstod väl att fiska i grumligt vatten, att hålla Sverige och Danmark i fiendtligt förhållande till hvarandra samt, genom att gynna än den ena än den andra, beherrska båda och i hvarje fall låta dyrt betala sig. Hela Lübecks politik var falsk och bedräglig. Angående underhandlingarne mellan Sverige och Lübeck samt Svenskarnes expedition till Gotland 1524 vilja vi anföra hvad derom berättas uti Grubbes sammandrag af Gustaf 1:s historia af Tegel, ehuru vi här, liksom vid andra dylika utdrag, ej ansett nödigt att följa det gamla, nu aflagda, stafningssätt der förekommer. Der beskrifves tilldragelserna sålunda:

«På den tiden höll Söffren Norby sig uppe på Gotland, lät der slå eget mynt och höll nästan med ingen, hvarken Sverige eller Danmark. Och efter han hade goda örlogsskepp och jakter väl bemannade, grep han an alla de köpmansskepp, som han i sjön öfverkomma kunde, höll det för en lust att få röra uti deras kramkistor och lukta på kryddsäckarna. Isynnerhet antastade han de lübske och skonade icke heller dem, som kommo ur Vestersjön, ehvad de voro för landsmän. Halfparten af det gods, som han således tog, förde han till