Gotlands land och folk

256 Mötet i Malmö 1524.

synnerligast den äldste i rådet, rikshofmästaren Thure Jönsson Roos, att, såsom ärlige svenske män, påstå Sveriges rätt, hvilket väl han, liksom de öfriga, lofvade, men sedan de anländt till mötet, läto Danskarne i tysthet herr Thure förstå, att, ifall han för ifrigt stode på Sveriges rätt ifråga om Gotland, skulle han icke göra sig för säker om att få ostörd innehafva de gods han egde inom danska riket. När på mötet frågan om Gotland skulle företagas, uppstod den äldste af danska riksråden, herr Anders Bille (densamme som var med om att söka lura Norby, men i stället sjelf blef lurad af den djerfve sjökungen) och förmälte, att det vore egentligen han och den äldste af de svenska rådsherrarne, herr Thure Jönsson, som hade fullt reda på och kännedom om saken, ty de andra rådsherrarne voro alla yngre än dessa två, konung Gustaf vore ock en ung man (han var likväl då 35 år fyllda eller åtminstone nära 30, ty födelseåret uppgifves vanligen till 1490, ehuru äfven 1496 uppgifves såsom det år han blifvit född) och hvad beträffade kung Fredrik, så hade han tillbragt sin mesta tid i Holstein och kunde således ej hafva så noga reda på förhållandet. Herr Thure Roos och herr Anders Bille skulle alltså framställa Sveriges och Danmarks anspråk på och rättigheter till ön. När nu den svenske rikshofmästaren fick ordet för att föra Sveriges talan, stammade han och hostade och visste ej hvad han skulle säga och tystnade slutligen; men då reste sig konung Gustaf och, vändande sig till den gamle danske rådsherren, yttrade han: «Betänken eder väl, herr Anders Bille! Veten J icke att en ung man kan spörja (forska) så långt tillbaka, som en gammal kan minnas?» Derpå förde han sjelf Sveriges talan och visade dess rätt till Gotland med så tydliga och klara skäl, att de danske herrarne ej kunde vederlägga honom utan måste tiga; men, trots detta kungliga försvar för Sveriges rätt till Gotland, förstodo Danskarne, trogne sin gamla politik, att aldrig medgifva denna rätt, utan alltjemt uppskjuta det slutliga afgörandet, att äfven nu få frågan uppskjuten till ett nytt möte, som skulle hållas nästföljande år 14 dagar efter pingst i Lübeck, der denna och öfriga frågor, som ej på mötet i Malmö blifvit afgjorda, skulle skärskådas och afgöras af Danzigs och de vendiska hansestädernas (Lübeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund och Lüneburg) ombud. Hvad som förmådde konungen att, mot hans vilja, ingå härpå, var det öppna medhåll Danskarne på mötet i Malmö fingo af de s. k. medlarne, hansestädernas ombud, hvilka, vare sig i följd af