Gotlands land och folk

Konung Gustafs förbittring mot Lubeck. 257

sina erhållna instruktioner eller deraf att Danskarne förstått i hemlighet vinna dem för sig, visade sig uppenbart partiske, hvaraf konungen insåg att, om frågan der afgjorts, sådant blifvit till Danmarks förmån; men nästa år kunde möligen bladet vända sig, ty Hansestädernas politik var föga att bygga på. Beträffande Gotlands innehaf vande, så bestämdes, att, ifall Svenskarne samma dag mötet hölls eller den 1 September hade intagit Visby stad och Visborgs slott, då skulle de innehafva Gotland tills frågan på mötet i Lübeck blifvit afgjord, i annat fall, eller om Danskarne ännu samma dag innehade staden och slottet, då skulle de legaliter bibehålla Gotland intill afgörandet i Lübeck skett, och Svenskarne utrymma ön. Lübecks åt konung Gustaf gifna stora löften och försäkringar för att förmå honom att företaga Gotlandståget, hade sålunda visat sig vara trolösa. Också var konungen så förbittrad mot Lübecks sändebud vid mötet, samme Herman Israel, som öfvertalat honom till att företaga den olyckliga expeditionen, att han, vid nedgåendet från rådhuset i Malmö, der sammankomsten hållits, skällde honom för skälm och förrädare och grep i sitt svärd, liksom han ärnat draga det och hugga ned honom. Lübeckaren blef så skrämd af den vredgade konungens hot att han brast i gråt. Han ursäktade sig så godt han förmådde och sköt skulden på sina hufvudmän, Lübecks råd. På mötet i Lübeck följande året lagade Danskarne att ingenting blef afgjordt, ty svenska ombuden råkade inställa sig något sent och deraf togo de danske ombuden, änskönt de ännu voro qvar, sig anledning att ej ingå i några förhandlingar.

Konung Gustaf fick snart underrättelse om att Visborg ännu innehades af Norby; förargad öfver de ringa framsteg belägringen under sista månaden haft och den lamhet, hvarmed hans befälhafvare drifvit den, men trogen den i Malmö träffade öfverenskommelsen, skref han till sitt folk på Gotland, att, eftersom de låtit tiden gå sig ur händerna och ingenting uträttat när de borde det, så skulle de nu draga från Gotland och återvända hem. Det tyckes också som, efter Malmömötet, danske utskickade kommit till Gotland och uppmanat Berndt von Mehlen att ej vidare angripa Visborg, åtminstone berättas uti den förr åberopade krönikan om Gustaf 1 sålunda: «Derefter kommo ock någre af de danske herrar af kung Fredrik till Gotland utskickade, som gåfvo sig i handel med herr Berndt von Mehlen och läto sig förnimma, lika som de svenske hade gjort 17