Gotlands land och folk

Katarina. Att den ståtliga Vårfrukyrkan eller S:t Maria skonades, dertill har orsaken väl varit att den tillhörde Tyskarne. Vid föregående plundringar och dermed förenade antändningar af staden hade S:t Mikaels, S:t Drottens och S:t Lars kyrkor blifvit till större eller mindre del förstörda. Att återställa alla dessa dyrbara byggnader var omöjligt sedan staden nedsjunkit i fattigdom och handeln derstädes nästan försvunnit. Också voro nu de flesta af dem obehöfliga, liksom klostren, sedan reformationen vunnit insteg på Gotland. En följd af reformationen blef här, såsom annorstädes, att man fann nöje uti att förstöra de bilder och prydnader, som ännu voro qvar i de öde templen och som vittnade om förfädrens fromhet samt fordna tiders konstflit. Så nedsjönk Visby till en fattig och ringa stad, men en stad med stora och rika minnen, med herrliga ruiner, vittnen om hvad det en gång hade varit. Redan 1534 kunde Visby af ståthållarinnan i Nederländerna, kejsardottern Margareta af Parma, ställas Lübeckarne för ögonen såsom en spegel och ett exempel på tidernas ombytlighet och lyckans obeständighet. «Visby var tillförne», så skrifver denna kloka regentinna, «den vigtigaste handelsstad i Östersjön och nu ligger den i ruiner, hvilket är Guds vilja, som dermed vill visa, att på denna jord är intet fast som man med säkerhet kan förlita sig på.»

Mikael Sehstedt efterträdde Paul Sehstedt och innehade Gotland i tvänne år, 1528—30. Under hans tid utbröt åter den gamla oenigheten mellan land och stad, som förut vållat så mycken olycka. Genom de staden öfvergångna plundringarna och handelns aftynande hade de handlande blifvit så utarmade, att de ej förmådde hålla landtallmogen tillhanda de nödvändighetsvaror, den ej kunde umbära och som den derför köpte af andra handlande, fremmande köpmän, hvarigenom den för stadsboarne så förhatliga landthandeln ånyo uppblomstrade. Detta ville Visbyboarne, åberopande sina privilegier, förbjuda samt med våld hindra, hvilket uppretade bönderna, som — och det med rätta — tyckte att de borde få köpa sina varor af dem, som lemnade bästa priset, och sälja hvad de hade att afyttra till dem, som bäst betalte, utan att sådant anginge stadsboarne. De sednare deremot ansågo handeln med landets invånare som ett dem med rätta tillkommande monopolium, för hvars åtnjutande de betalte dryga borgerliga utskylder. Sinnena förbittrades allt mer och trätan blef allt lifligare. Den blef