Gotlands land och folk

276 Oroligheter i Danmark. Grefvefejden.

gifva företaget en lycklig utgång, dött en hjeltes död, verkställde ändtligen Kristian 2 hvad han länge hotat med, nämligen att komma tillbaka med härsmarkt för att söka återtaga sina förlorade trenne riken. Han anlände nyssnämnde år till Norge med en här och en flotta. Fruktan för honom förenade konungarne Gustaf i Sverige och Fredrik i Danmark till ett fast förbund, helst sedan det försports att Kristian i Norge blifvit hyllad som konung. Den tillgifvenhet danska allmogen hyste för honom samt det understöd han kunde vänta af sin svåger kejsar Karl 5, Europas då varande mäktigaste regent, samt sina många furstliga och kungliga fränder, borde med skäl uppskrämma Gustaf och Fredrik, hvilka båda kände sina kronor darra och svigta på deras hufvuden, samt förmå dem att sluta sig tillsammans i ett fast förbund för att gemensamt stå eller falla. Lyckligt för dem att Norby ej längre var till och rådande på Gotland, ty då hade, efter all sannolikhet, utgången blifvit annorlunda än den nu blef. Följande året kom Kristian, genom brott mot den öfverenskommelse, som var träffad mellan honom och danske öfverbefälhafvaren Knut Gyldenstjerne, i sin farbrors konung Fredriks våld och måste tillbringa sina återstående 27 lefnadsår i fängelse. Konung Fredrik afled 1533 och hans son och efterträdare Kristian 3 måste kämpa en hård kamp på lif och död för att bibehålla fadrens krona. Hela Danmark skakades i sin grund och rot genom den s. k. Grefvefejden, endast Gotland fick förblifva i ro och än en gång befann sig dess höfding och länsherre uti en oberoende och sjelfständig ställning. Det hade nu varit lätt för konung Gustaf att bemäktiga sig Gotland, på hvilket Sverige egde så rättvisa anspråk — anspråk, som aldrig blifvit efterskänkta — eller åtminstone att såsom ersättning för den hjelp han lemnade Kristian 3 betinga sig Gotland, som Kristian då säkert måst afstå, helst han, utan Gustafs hjelp, ej kunde hoppas komma till ett lyckligt slut med sina djerfva motståndare och få behålla sin krona; men Gustaf Vasa tänkte nog högt och ädelt att ej betjena sig af sin grannkonungs trångmål, och Sveriges anspråk på Gotland fick derföre hvila. Tvärtom uppmanade han på det kraftigaste Gotlands ståthållare Rosenkrands att sluta sig till den utvalde konung Kristian 3, hvilket Rosenkrands äfven gjorde 1535, och Gotland blef en länk mellan Sverige och Preussen samt samlingsstället för den svensk-dansk-preussiska flotta, som skulle straffa Lübecks öfvermod och krossa dess makt.