Sida 759
12. Åtskilliga tillämpningar af elektriciteten
BELLS FOTOFON. 759
senare Bells uppfinning ingalunda i praktisk betydenhet kan på långt när mäta sig med hans stora uppfinning af telefoner, är den i alla händelser af värde i vetenskapligt hänseende och har gifvit anledning till intressanta undersökningar och upptäckter inom fysiken. Enär fotofonen står i ett tämligen nära samband med telefonen, skola vi här något närmare redogöra för densamma.
Den princip, på hvilken fotofonen eller radiofonen, som den nu mera ofta benämnes, är grundad, är känd sedan år 1873, då Willoughby Smith upptäckte, att kristallinisk selen utöfvar ett mycket ringare motstånd för den elektriska strömmen, då metalloiden utsättes för ljuset, än då den är i mörkret. Redan i diffust dagsljus kan ledningsförmågan hos en kristallinisk skifva eller stång af selen förökas till den dubbla eller tredubbla, och i direkt solljus till och med till mer'än den tiodubbla mot hvad den är i mörkret eller utsatt lör endast mörka värmestrålar. De olika färgerna utöfva i detta hänseende olika inflytande. Sålunda har man funnit vid belysning med olika delar af spektrum de relativa motstånden att vara vid
rödt ljus............... 256
orange »............... 277
grönt »............... 278
violett »............... 279
diffust »............... 270
En dunkel låga, som alstras med Bunsens brännare, är föga verksam, men göres den lysande, kan den verka kraftigt.
De förändringar, som ledningsförmågan hos selen lider genom ljuset, försiggå mycket hastigt. Anbringas selen i ledningen till en telefon och en knippa af intermittenta ljusstrålar får falla därpå, hör man därför i telefonen en ton, som motsvarar ljusets vexlingar. Det är på detta förhållande fotofonens verksamhet beror. Fig. 441 visar apparatens anordning. Det rör, vid hvars mynning man talar, är vid ena änden tillslutet med en mycket tunn glasskifva M eller ock med ett metallblad. Skifvan eller bladet verkar såsom en spegel, så att om en knippa ljusstrålar, reflekterade af den plana spegeln H och koncentrerade af en lins, faller därpå, kommer den att återkastas, hvarvid intensiteten hos ttei reflekterade ljuset varierar, emedan ytan af M ömsevis blifver konvex, plan och konkav. Strålarne träffa en konkav spegel (se nedtill å fig. 441) och koncentreras af denna mot selenreceptorn B. Denna lider ständiga vexlingar i sitt motstånd, svarande mot de formförändringar, som M undergår under inflytande af de i röret
Källa: Project Runeberg ·
