Idun: 1890

1890 I DU N 131 I det svunna kära mer och mer. Stundom man ett flyktigt löje ser Kring den fina munnens linier leka, Olada känslor då hans hjärta smeka; Stundom ögat matt oeh fuktigt är, Och en suck ur själen sakta bäfvar, Minnets dufva, som kring honom sväfvar, Hågkomst då af forna sorger här. — Men den gamle mins ej blott, han tänker, Hvita hjässan ofta ned han sänker I begrundning under dagens lopp. Tanken är ej grubblande och dyster, Ieke häller lekande oeh yster, Den är lugn och full af tro och hopp; Den är klar som källans blåa vatten, Blid som stjärnans ljus i mörka natten, From och älsklig, som en barnasjäl, Allvarsfull och pröfvande likväl: » O, hvad var min lefnads dolda mening ? Om jag gåtan tyda rätt förstått, Hvad mig mötte, sorg som fröjd, var godt, Blott det tjänte till mitt hjärtas rening.» Och hans tanke löser sig i längtan, Längtan »hem» från möda, kamp och strid, Uti andens tysta, djupa trängtan Till en evig, en fullkomlig frid. På den andra, solbelysta stranden, Som hans aning blott har skådat än, Väntar honom mången trofast vän; O, hur godt att i de sälla landen Få de kära, saknade igen! Dyra moder, som i tidig timma Bergad blef vid evighetens hamn: Hviskar du ej stundom barnets namn? När de klara stjärneljusen glimma, Tycker jag, du räcker mig din famn. Älskade, jag längtar till ditt möte, Längtar efter hvilan i ditt sköte. Bed, du gamle! Bed i tro ditt sista Aldrig glömda, kära »Fader vår!» Snart de matta ögon skola bästa, Snart vid hufvudgärden af din kista Älskad moder, lik en genius, står. Gläds, du snart får sväfva i det fria, I en högre, i en himmelsk värld; Alla tecken bära bud och sia, Att du gamle, pröfvade Klia Nu är redo till din himmelsfärd. Till unga mödrar, varande eller blifvande. (Andra artikeln.) * n:r 22 af Iduns föregående årgång skref jag under ofvanstående rubrik några rader, hvilkas hufvudtanke utmynnade däri: att kvinnorna, — icke blott de unga och ogifta, utan äfven de förlofvade och gifta, ja t. o. m. de, som stå i begrepp att bli mödrar — konsekvent försumma alt bereda sig för barnavård och barnauppfostran såsom för ett kall och ett ämbete. Och jag trodde mig ha funnit, att de gjorde detta till följd af den falska föreställningen, att i kvinnonaturen är nedlagd en så klar »instinkt» och en så mystisk begåfning för moderskallet, att all beredelse därtill är öfverflödig. »Förmågan kommer med modersplikterna», så tro de och tänka icke ett ögonblick på att skaffa sig vare sig teoretisk eller praktisk kunskap om vilkoren och lagarne för en människovarelses utveckling. Jag hänvisar dem af mina läsarinnor, som hafva Idun för förra året, till nämnda artikel, i hvilken denna tanke är vidare fullföljd, och skall här endast — för dem som icke ha den — anföra slutorden däri, till hvilka knyta sig de reflexioner, som komma att utgöra ämnet för denna artikel. * * * »Till alla kvinnor vill jag säga detta enda väsentliga: betänken i tid betydelsen, tyngden och vidden, den långt in i en fjärran framtid nående vidden af en moders gärning! Det är icke blott fråga om att draga upp ett barn, så att lifvet hänger i det, och att göra detta »så godt man förstår», som det heter. Detta: »jag gör så godt jag förstår», är en mycket, mycket för rymlig ursäkt och borde icke få användas af andra än dem, som uttömt alla tillgängliga källor för vetande i de ämnen, som beröra mänsklighetens lif med dess förutsättningar och fordringar i allmänhet och barnens i synnerhet. Att bibehålla lifvet i barnakroppen är icke nog, så vida den ieke tillika göres stark, frisk och harmonisk, närmande sig fullkomligheten så mycket som möjligt. Den allra första grunden härtill kan modern själf icke lägga, ty den ha föregående generationer redan lagt; men hennes uppgift är större och betydelsefullare i samma mån, som denna redan lagda grund är svag eller i ett eller annat hänseende mindre god. Det tillhör då henne att, med uppmärksamheten riktad på denna medfödda svaghet och blicken öppen för ärfda brister, så mycket omsorgsfullare ocb solidare lägga sin grund. Det skall då måhända lyckas henne att alldeles förtaga, eller i alla händelser i betydlig mån förminska verkan af dåliga fysiska eller andliga anlag, hvilka, lemnade åt slumpen och naturen att godtyckligt utvecklas, med naturnödvändighet leda till släktets urartning. Men de mödrar, för hvilka psykologi och fysiologi äro tvänne lika betydelselösa som okända begrepp — äfven då de omskrifvas på svenska — de skola aldrig kunna utföra ett dylikt verk. Och att vårt land och vår tid till sin djupa olycka haft allt för många sådana ovetande mödrar, därom vittnar på ett sorgligt och otvetydigt sätt vår försvagade generation, blodfattig, nervös och själssjuk.» * * * Icke blott forntidens och medeltidens, utan äfven de senare århundradenas naturforskare, lagstiftare och filosofer hafva drifvit den åsikten, att modern intet hade att skaffa med danandet af barnets själ, utan att hennes roll vid släktets fortplantning blott är densamma som åkerfältets, i hvilket ett frö lägges ned att gro. När plantan spirar upp, är hon till sitt väsen och sin natur af samma slag som det nedlagda fröet — hvete, om man sått hvete, ris, om man sått ris — fullkomligt oberörd af den närande jordmånen. Likaså bär barnet andligen blott faderns drag, fortplantar blott hans egenskaper och utgör en fortsättning blott på hans släktlif. Denna uppfattning har utan tvifvel lagt grunden till kvinnans underkufvade ställning i de gamla samhällena och till det förmyndarskap, under hvilket hon ända in i vår tid varit och är hemfallen. Ett uttryck härför, som ännu oförändradt fortlefver i våra sedvänjor, är, att barnen endast fortplanta faderns namn ; aldrig moderns, annat än i innormala fall. Och vi måste medgifva, att om den nämnda uppfattningen vore riktig, ja, då vore också hennes underkufvande fullt berättigadt; — om det nämligen vore en sanning, att moderskapet, hvilket på ett alldeles särskildt sätt är kvinnans »stora», säregna mission ■—• de flesta kvinnors enda verkliga uppgift i lifvet (jag menar då med »uppgift» en verksamhet, som på sin utöfvare ställer idéella kraf) — om moderskapet till sin innebörd vore något oväsentligt och underordnadt vid sidan af faderskapet och detta ensamt vore det väsentliga, då finge förvisst vi kvinnor underdånigt böja oss för naturens egen dom och erkänna, att vi hade bra litet att komma med i utvecklingsarbetet. Men lyckligt för oss talar den moderna vetenskapen, likasom sunda förnuftet och våra ögons erfarenhet, ett annat språk. Den säger oss, att modern vid framalstrandet af den nya varelsen tvärtom spelar den mest betydande roll, att icke blott hennes kroppsliga egenskaper, hennes sundhet eller sjukdomsanlag, utan äfven hennes karaktärsegendomligheter, dess lyten så väl som dess företräden inympas på barnet redan före dess födelse; och sedan, under första åren af dess utveckling, ligger det ju specielt i moderns makt att ytterligare framtvinga eller kväfva hvarje särskildt af dessa medfödda anlag. Det är af ofantligt stor vikt, att vi hafva detta sakförhållande fullt klart för oss, innan vi gå till det stora värfvet att blifva mödrar. Men det båtar oss föga att veta, att så är, om vi icke tillika hafva insikter i de ämnen, som ensamt kunna göra oss skickliga och medvetna i vår modersgärning. Dessa ämnen äro fysiologi eller läran om lifvet — människokroppen och dess organ, dessas förrättningar och utveckling m. m. — samt psykologi eller läran om själen — hennes krafter och yttringar, lagarne för hennes föränderlighet o. s. v. — Utan lefvande kunskap i dessa ämnen blir ingen verkligen moder i medveten mening — (lika litet som en god uppfostrare eller lärare för andras barn). — Hennes sträfvau att göra, »så godt hon förmår», blir ett trefvande i mörkret. Yi skola nu icke ens nämna dem, som icke besjälas af någon sträfvan alls, utan reflexionslöst låta sig göras till naturens verktyg och lika litet ega vilja som förmåga att reglerande ingripa. De synas mig vara de mest straffvärda af alla brottsliga varelser, ty de kasta frukterna af sina synder halfva och hela århundraden in i framtiden, till en förbannelse för ofödda släkten, en hämsko på kommande generationers utveckling och förädling. Innan jag slutar denna artikel, vill jag nu blott framdraga ett par konkreta exempel på förhållanden, då moderns pä kunskaper grundade förutseende är af ofantligt stort inflytande. Äfven med fara att såra allt för finkänsliga ungmors hyperidealistiska sedlighet vill jag då allra först påstå, att detta förutseende aldrig kan börja för tidigt. Ty tanken på det ansvar, hon möjligen en gång såsom moder kan komma att ikläda sig till nästa generation, borde kraftigare än något annat afhålla hvarje ung kvinna från brott mot såväl helsans som moralens lagar. En sjuklig mor får näppeligen friska barn, de bli tvärtom vanligen svagare, än hon har varit. Och en mor, som lemnat fria tyglar åt vissa dåliga karaktärsdrag, skall sällan undgå att se dessa lefva upp igen hos sina barn. Och enligt lagarne för racebildningen förekommer hvarje skarpt utpräglad egenskap — vare sig ond eller god — ännu mera utpräglad i nästa släktled. Detta gäller lyckligtvis i lika hög grad förvärfvade som medfödda egenskaper. Jag säger lyckligtvis, ty just därigenom äro