Idun: 1890

132 I DUN 1890 vi i stånd att själfva uträtta något på det psykiska området för grundläggandet af våra barns anlag. Antag, att jag af naturen har ett hetsigt temperament med alla dettas svagheter: häftigt lynne, obetänksamhet, själfsvåld, nyckfullhet o. s. v., men att jag genom uppfostran och ännu mera själfuppfostran kväft dessa dåliga böjelser och i stället tillkämpat mig själfbeherskning, mildhet och sinnesallvar, så kan jag ha godt hopp om, att dessa senare egenskaper skola plantas in på mina barn ; åtminstone skola de förra, äfven om de förefinnas, vara så betydligt försvagade, att de med en därpå riktad klok uppfostran tämligen lätt skola kunna bortarbetas, hvilket ieke blifvit fallet, om anlaget hos mig fritt fått rotfastas. Af ännu större betydelse blir detta psykiska experiment, om det gäller bekämpande af någon viss inom släkten utpräglad eller ärftlig last, mani, sjukdom eller svaghet. Jag vill endast nämna dryckenskapslasten, hvilken vi alla veta sträcka sina följder in på barnen, oftast i flere led. Huru oändligt mycket skulle icke mödrarna här kunna uträtta, om de blott kände sin plikt och egde tillräckliga kunskaper! Här trädde den andra sidan af deras psykiska uppgift oss till mötes: den nämligen att bilda en stark motvikt till de dåliga anlag eller skadliga impulser barnen kunnat mottaga af sin far eller t. o. m. af far- och morföräldrar. Sådana arf, som liksom hoppa öfver ett släktled och in i nästa äro för såväl psykologen som fysiologen väl bekanta och bruka benämnas »bakslag». Det skulle föra mig längre än utrymmet denna gång ruedgifver, om jag inläte mig på en närmare granskning af mödrarnas ställning till barnens från andra håll mottagna impulser. Må de gifna antydningarna tills vidare vara nog och om möjligt hos en eller annan ung mor eller ung kvinna skärpa intresset för hithörande studier! Elna Tenow. TVloder och smak. Några iakttagelser af Helena Nyblom. (Forts.) Paris fråga icke damerna först: »Hvad •sik är modet, så att jag kan klä’ mig därefter?» De fråga: »Hvad finns det i dagens mod, som bäst passar för min person?» Och det finns alltid någonting för alla. En ung och en gammal dam, en brunett och en blond, en smärt och en korpulent dam kläda sig icke på samma sätt. Hvarje fin dam i Paris klär sig efter sin figur, sin färg och sin ålder. På gatan är ingen fin dam klädd på något påfallande sätt; oftast i mörka färger, hälst svart, med någon liten plym eller blomma, som antyder, att det icke är sorgdräkt. Damerna i vagn kläda sig redan mera elegant. En fin dams ekipage är en del af hennes hem, där är hon »hemma hos sig» och kan bära de färger, hon behagar, och hvilken fantastisk hatt som klär henne. På teatern, egentligen på operan, kläda sig pariserdamerna i stor toalett, barhalsade med blommor och juveler. De ogifta unga damerna bära aldrig prydnader, utom kanske någon lefvande blomma i bröstet, och i det hela anses det för god ton, att de unga flickorna kläda sig så enkelt och anspråkslöst som möjligt. Det nuvarande modet, bluslif med ett bredt bälte eller skärp och en enkel rynkad kjol, är väl det, som bäst af allt klär en ungdomlig figur. De gifta damerna däremot uppträda i sina loger och hemma hos sig själfva med all den lyx, de behaga och ha råd till, men man ser sällan två damer lika klädda. En elegant afton i operan kan man se så många variationer af toaletter, att det nästan stöter på kostym, men dessa dräkter äro för det mesta valda med en smak och en hänsyn till den person, som bär dem, att de i de flesta fall göra det behagligaste intryck. För en fransk dam med smak är hon själf, icke hennes toalett, det viktigaste. Allt passar för henne och samlar sig till ett helt så harmoniskt, att man ofta knappt observerar det förrän så småningom. Hur ofta upplefva icke vi andra att först förvånas, ja förfäras öfver en eller annan toalett och så, slutligen, upptäcka, att den hänger på en människa. För en fransk dam höra alltid först och främst till en nätt toalett skor och handskar, som sitta bra. Den enklaste tjänstflicka tänker först på sina skor eller kängor och, utan att vara »bien gantée», kan man icke anses vara ordentligt klädd. Dessa ting höra till det absolut nödvändiga, men för resten kan, som sagdt, hvar enda dam i Paris finna, hvad hon önskar, och välja, hvad hon vill, af de millioner detaljer, som modet bjuder henne. I allt detta herskar den största frihet. Men det finns ett absolut vilkor för alla franska toaletter, en obevekligt sträng utgångspunkt, utan hvilken man ej kan tänka sig en fransk toalett, och det är — korsetten. Jag tror, att en fransk dam hällre skulle taga lifvet af sig än taga snörlifvet af sig. Det finns undantag bland de helt unga och smärta, och en af de vackraste damer, jag någonsin sett, var en ung fransyska, som icke bar korsett; men regeln, den stränga, obevekliga regeln är: först korsetten, sedan kunna vi tala om resten! Då en fin svensk dam, med mycket pengar och, som hon trodde, god smak, ville sy sig en klädning hos en af de stora, de högtidligt stora pariserskräddarne, kastade »artisten» försten domareblick på henne och sade: »Madame, jag syr ingen klädning, om jag icke först får sy er en annan korsett!» Därför bära också alla parisertoaletter ett väl starkt kännetecken af det gemensamma grundlaget. Det är någonting styft, hårdt och precist vid kostymen, som ser plågsamt ut, i synnerhet då många af damerna i Paris äro ganska korpulenta. Men försöken, mina damer, att föreslå en pariserdam reformdräkt! . .. * * * De italienska damerna få nog de flesta af sina moder från Paris, men de variera dem efter sitt eget italienska utseende, bära kläderna lösare och ofta sjalar och kappor i tillfälliga veck, som de arrangera med mycken naturlig smak. Ingen nordisk dam kan kasta en slöja öfver axlarna med den elegans och verkligt plastiska skönhet, som en italiska förmår det. De kunna både sig själfva och slöjan utantill och äro aldrig rädda att se »tillgjorda» ut. Äro de vackra, förstå de att makalöst framhäfva sin skönhet. I Italien lefver man mycket mer utomhus än i Paris, och om sommaraftnarne anses torgen i de stora städerna som ett slags salong, där bekanta mötas och helsa på hvarandra, medan musiken spelar. Damerna uppträda då ofta mycket eleganta, gärna i ljusa dräkter eller alldeles hvita, med hvita hattar, som förträffligt kläda deras svarta hår. Alla slags lätta orientaliska tyger omvexla i deras klädningar, som de 1889 buro så långa, att de stötte i marken, och med stora, vida ärmar, allt med afsikt att vara så svalt som möjligt. På dessa aftonpromenader bära också de fina damerna juveler och pärlor, i synnerhet pärlhalsband, som äro mycket omtyckta i Italien, — naturligtvis äkta. Ingen bär i Italien oäkta smycken. Bondkvinnorna bära korallhalsband eller guldkedjor; i Toscana lägga ofta bondflickorna ned sin hemgift i ett halsband af äkta pärlor, men endast främlingarne köpa de oäkta romerska och veuetianska pärlorna. Det händer, att man kan se italienska damer i mycket frappanta och skrikande färger, sådana som man finner mycket brunetta personer gärna föredraga, men som oftast förstå också de att kläda sig väl efter sin person, och deras figurer ha mera mänskliga och fria rörelser än de franska damernas. Pariserdamerna påminna ibland något om dockfigurer. Hvad de italienska damerna för resten angår, tror jag icke man gör dem orätt genom att säga, att de, när man talar om medelklassen, hufvudsakligen kläda sig för promenaden. De tillbringa sin lyckligaste tid ute, och då man i Italien oftare träffar sina bekanta på gatorna och promenadplatserna än mottager dem hemma, är det för promenaderna damerna göra toalett. Hemma torde man ofta finna dem ganska vårdslöst klädda och, så snart det blir varmt, i så litet som möjligt. Det skulle icke öfverraska en att finna samma dam, som^mau en afton mött på promenaden i en spetsklädning eller sammetsdräkt, i sitt hem en morgon klädd i underkjol och peignoir. Naturligtvis gäller icke detta de förnäma och rika damerna, utan om den klass, som representeras af ämbetsmän, militärer och köpmän med moderata inkomster. För resten gäller säkerligen detsamma med afseende på de franska damerna af motsvarande klass. Toaletterna i hemmet negligeras ofta, för att man må kunna uppträda med mer effekt ute. * * * Hvad de engelska damerna angår, är för dem alltid det viktigaste vid toaletten, att den är så praktisk som möjligt. Då de flesta engelska damer, åtminstone de yngre af dem, tillbringa en stor del af sin tid med sport af alla slag, gäller det för dem hufvudsakligen att finna sådana dräkter, som passa för tillfället. Då de tillbringa så stor del af sin tid med fotvandringar, bergbestigningar o. s. v., välja de tjocka, solida skor, stoffer, som kunna motstå väder och vind, hattar, som icke behöfva frukta en regnskur, och täta flor till skydd mot solen. Allt detta är godt och väl, och med en liten smula smak kunna ju också sådana dräkter bli vackra och klädsamma, men det kan icke nekas, att engelskorna ofta alldeles uppoffra skönheten för det praktiska. Äfven på en mindre resa utrusta de sig, som om de väntade oväder och orkaner af värsta slag. När en fransk dam gör en mindre resa, klär hon "sig med samma elegans som till en promenad, kanske med tilllägg af paraply och regnkappa som bagage. Hennes utseende tycks säga: »Hvem vet? Man kan möta bekanta, och i alla