Idun: 1890

1890 I DU N 133 fall vill jag inte se ut som en fågelskrämma, därför att jag är tillsammans med främmande.» En engelsk dams resdräkt tycks snarare säga: »Hvem vet! Det kan bli regnväder: jag kryper in i en säck.» (Forts. o. slut i nästa n:r.) Om vården af burfåglar. (Belönadt svar å prisfrågan VIII.) B ör våra små, bevingade vänners trefnad, de må nu heta kanarie- eller andra lyxfåglar, är förnämsta vilkoret burens snygghet samt dagligt ombyte af bad- och dricksvatten, Buren måste vara så rymlig som möjligt, antingen den är afsedd att hysa en eller flere invånare, i synnerhet bör den vara duktigt tilltagen i höjden samt försedd med pinnar, gungor o. dyl. af ihåligt trä, till ex. fläder, på hvilket man utstuckit märgen med en grof strumpsticka. I den sålunda uppkomna håligheten kryper dä den ohyra in, som i så hög grad kan plåga fåglarne och till och med kan förorsaka deras död. Dessa parasiters förekomst upptäcker man genom att granska allra öfversta delen af buren, då man ser ett hvitaktigt stoft, som under loupen visar sig vara lefvande varelser. För att aflägsna snyltgästerna måste hela buren med pinnar och tillbehör allra minst en gång hvar tredje månad skållas i kokhett vatten eller ånga samt därefter torkas och beströs med persiskt insektpulver. Burens botten bör dagligen beströs med sand eller gärna groft grus, som är mycket omtyckt af fåglarne. Badkaret bör hälst sitta utanpå buren och utgöras af en fyrkantig zinkreservoar, hvars tre sidor och tak bestå af glas, medan ingången från buren befinner sig på den ena sidan af kvadraten. I häckburen får aldrig badkaret finnas inuti buren, emedan då de späda ungarne löpa fara att drunkna däri. Likaledes böra, för att undvika att mat och dryck förorenas, behållarne för frö och dricksvatten hänga utanpå buren, dock så att djuren bekvämt kunna räcka dem. Fåglarnes matsedel är ju ganska enformig, men den kan med mycken fördel varieras på många sätt. Så äro t. ex. kokt potatis, äpplen, smultron, grönkål, sallat med flerè grönsaker samt i synnerhet ost ett gärna sedt tillägg till den vanliga dieten, som bör bestå af sammanblandadt roffrö, kanariefrö och en mindre mängd hampfrö. Bakverk böra gifvas med försiktighet, om det finns kryddor uti, i all synnerhet är mandel farlig. Bland- grönsakerna är persilja ett dödande gift för fåglarne. Kanariefåglarnes häckningstid inträffar i februari och fortfar till midsommar, under hvilken tid man, om lyckan är god, kan hinna fostra upp 4 kullar ungar af samma föräldrar. För ändamålet väljer man en större bur, som ställes i någon undangömd, fredlig vrå af rummet, hälst på golfvet, och öfverhöljes med ett stycke papp eller tyg. Högst uppe i buren fastgöres stadigt det blifvande boet, som bör bestå af en rund korg af ståltråd —- ej af trä, som samlar upp ohyra. Korgen får ej vara mer än 12 centimeter i genomskärning och fodras med en bit ylletyg. Nu insläpper man det äkta paret i sin nya bostad, men det händer emellanåt, att »lite gnabb» och små tvister förekomma makarne emellan innan, de lärt att draga jämnt under det äktenskapliga oket. Stundom går det så hett till, att fjädern ryker omkring, i synnerhet om frun råkar vara mera bedagad än herrn, då hon gärna vill taga husbondeväldet. För att nu främja den husliga friden och trefnaden i det nya hemmet, måste man se till, att dess skafferi är väl försedt, och ett halft hårdkokt ägg med kvarsittande skal måste dagligen offras på den goda sämjans altare. När några dagar gått, hafva lynnena hunnit foga sig efter hvarandra, de husliga scenerna bli allt mera sällsynta, och snart börjar herrn med mycken ifver att draga till bo. Nu måste man på buren upphänga små bundtar oblekt, så kalladt ljusveksgarn, sönderklippt i 10 centimeter långa bitar. Detta garn drager nu hanen ned i buren, kardar det med sina klor och anstränger sig ofantligt för att åstadkomma ett mjukt läger åt sin sköna, något som dock ej lyckas honom, utan honan får sjelf lof att taga i tu med aibetet. Nu går det raskt undan, och på en dag kan hon hinna få hela boet färdigt, om man blott tillser, att materialier ej fattas henne. Sedan honan lagt fyra till sex små spräckliga ägg, måste hon troget rufva dessa under 14 dagar, och under tiden matas hon af gemålen. Det hårdkokta ägget får ej heller nu fattas. Ibland händer det, att hanen byter plats med honan, medan hon hinner flyga ned och stöka om sin toalett en smula och få sig en matbit. Ar nu liggtiden ute, får man höra ett svagt, pipande läte från boet, och om man sakta för modern till sidan, får man skåda ett litet, naket vidunder till fågelunge med stora, blinda ögon, som sitta utanpå hufvudet. Nästa dag kommer en unge till och följande dag en, tills alla äggen äro kläckta. Om något rötägg finns, måste det nu aflägsnas. Med stor ömhet mata nu de små foräldrarne sin afkomma, och efter 8 dagar börja ungarne kunna se och fjädern sticker ut som pinnar på de späda kropparne. Snart äro de färdiga att flyga ur boet och bli fullfjädrade, men dessförinnan kommer en farlig tid för dem. Ungarnes stora blodpennor äro nämligen en stor läckerhet för deras far, som är nog grym att plocka sina barn på hvarenda fjäder, om han får hållas. För att hindra detta, flyttas genast ungarne i en annan bur, som fastsättes tätt intill föräldrarnes, så att dessa fortfarande kunna mata sina barn genom spjelorna. På samma gång försöker man lära de små att själfva äta och gifver dem för den skull krossadt hampfrö och finhackadt, hårdkokt ägg —■ vatten får ej fattas. Snart hafva deras näbbar hårdnat, så att de kunna äta okrossadt frö, och de unga hanarne börja nu muntert kvittra och jollra. Önskar man nu få goda sångare, anskaffas en duglig läromästare, hälst en Hartz-fågel, och alla sämre sångare aflägsnas så långt, att ungarne ej kunna höra dem. Sånglärarens bur ställes nederst på golfvet, och ofvanpådenna ställas ungarne, hvar och en i sin bur och den ena buren på den andras flata tak, så att de sjungande ej kunna se, utan endast hörå hvarandra. Till sist några anvisningar om sättet alt tämja fåglarne. För detta ändamål utväljer man en eller flere af de små blinda ungarne och lägger dem i ett bo, liknande det hvari de föddes och invändigt fylldt med bomull, hvarmed också de små öfverhöljas och hållas mycket varma; i synnerhet är detta af vikt under natten. En gång i timmen matas de med en blandning af krossade skorpor — ej kryddade — och hårdkokt ägg, tillsatt med litet ljumt vatten och socker. Yid matandet begagnar man en gåspenna, på hvars spets man tager litet af blandningen, kittlar ungen på näbben, då han spärrar upp sitt gap, dit man lätt kan sticka ned födan. Efter omkring 14 dagars förlopp börja de själfva kunna äta och försöka på, om vingarne bära dem. Nu löna de sin fostrare rikligen för hans lilla möda genom den stora tillgifvenhet och smeksamhet, de i alla sina lifsdagar hysa för den, som varit dem i fars och mors ställe. Karin. Sommaridyll. För Idun af Dolly Roon. -Spolen glittrar på vattenytan ocli bränner glödhett på klipporna, men här till denna vrå, under de skyddande hängbjörkarna, hafva de heta strålarne ännu ej mäktat att framtränga. En ung dam sitter på den mjuka mossan med en bok i handen, men allting tyder på att denna ej fängslat hennes intresse, ty hon blickar, halft drömmande och halft otåligt, ut på den solbelysta taflan. Hennes tankar måsle ej precis vara utaf de angenämaste, ty hon skrattar försmädligt och kastar plötsligen, med en åtbörd af förakt, sin bok långt bort i solskenet, där den i fallet öppnar sina blad för solens inkvisitoriska blickar och blifver liggande, glänsande hvit uti det skarpa ljuset. Hon måste hafva vanan att tänka högt, ty sträckande sina armar i luften säger hon gäspande: »O, livad de äro enfaldiga, dessa berättelser; hvarför skulle jag också medtaga honom hit!» (med honom, menar hon troligtvis boken) »Hu då! Sådana idéer!» Härefter sjunker den ùnga damen tillbaka uti ett slags apatiskt tillstånd och betraktar liafvet med en missnöjd uppsyn. Omsider tillsluter hon ögonen för att helt prosaiskt .slumra till, men efter en kort stund tvingas hon, genom ett lätt buller, att åter öppna dem. En främling har stannat vid den föraktade hoken, som han upptagit, och 5 hvilken han synes bläddra med stort intresse. Med minst lika stor uppmärksamhet betraktas han utaf den unga damen. Det är en hög, smärt figur, iklädd en sval hvit flanellskostym och med hatten tillbakaskjuten i nacken, han har ett solbrändt ansikte med vackra, regelbundna drag. Efter ett par minuters läsning synes dock den för resten rätt naturliga tanken falla honom in, att boken måste tillhöra någon, och att den således, på ett eller annat sätt, hamnat på denna plats. Han ser efter på titelbladet om något namn står skrifvet, men förgäfves. Boken har troligen blifvit tappad af någon, som möjligen ej är så långt borta, hvarpå han ser sig spejande omkring, tills ett sakta prassel leder hans blickar till de.t rätta stället. Han går fram, artigt helsande, och återlemnar boken, sägande: »Jag antager, det är er tillhörighet, min fröken.» Han dröjer en sekund vid titeln, men som han tyckes varà en man med observationsförmåga, har han med berömvärd snabbhet låtit sina blickar fara öfver hennes obehandskade händer och besluter sig. då han ej där funnit den omiuösa släta guldringen, för ofvannämnda tilltalsord. »Jag tackar er, det är verkligen min bok,» svaras honom nu, matt och likgiltigt. »Den låg i solskenet, som sig bör, uti sitt rätta element,» fortsatte främlingen, hvilken ej tycktes vara obenägen att konversera. »Hm!» säger fröken, »jag kastade dit den!» »Kastade!» Han ser frågande på henne. »Just så, den retade mig med sitt solsken och sin glädje, och så förpassade jag den bort, ut i den mörka, sorgliga världen, där må den se till, huruledes den reder sig med sina teorier,» förklarar fröken med en anstryk-' ning af lifssmärta. Främlingen skrattar muntert. »Kallar ni detta för den mörka, sorgliga världen; beskåda då denna solbelysta tafla framför er, med sina praktfulla ljuseffekter, se trädens härliga grönska, lyssna till fåglarnes sång, skåda er egen ungdoms fagra bild uti vattnets spegel och =— —» Han stannar förvirrad, ty fröken skickar honom en förkrossande blick, som tyder på, att han i sin ifver att vederlägga hennes lifsåskådning gått för långt, och som gör ett tvärt afbrott på hans vältalighet. »Jag ber om ursäkt, att jag — att jag,» — stammar han. »Får jag kanske lof att presentera mig själf, mitt namn är Resen, Reinhold von Resen.» »Nej verkligen!» utropar hon högst intresserad. »Jo, jag försäkrar,» säger han hoppfullt. »Är ni då släkt med baron Resen på Öfverby? » »Han är min farbror.» »Således är ni min intima vän, Charlotte von Resens kusin ?» Ett ljus uppgår för honom. »Alldeles rätt, och jag vågar således antaga, att jag har äran att tala med Charlottes väninna, fröken Cecilia Rudow?» Fröken böjer hufvudet jakande, och efter ett ögonblick frågar hon dröjande, »vill ni ej, baron, komma in och dricka te med oss?» »Med nöje,» svarar han, ytterst tillmötesgående. Hon stiger upp, ihopsamlar boken, parasollet o. s. v., hvilka saker han anhåller att få bära, men ernår endast ett kyligt afslag. Under vägen omtalar hon, att de, hennes moder jämte son och döttrar, skola vistas här ute några veckor, emedan sonen, som vid