Idun: 1890

134 1890 en kapplöpning störtat med sin häst, varit sjuk och ordinerats hafsbad, och att de därför uppsökt denna lilla obemärkta badort för att fä vara i lugn och ro, »far from the madding crowd,» tillägger hon småleende. »Men huruledes kommer ni hit, baron?» Resen förklarar, att han brutit sin arm förra vintern och nu skickats hit för att återvinna styrka; han säger, att han finner luften utmärkt, baden härliga, naturen hänförande o. s. v., men glömmer, troligtvis af distraktion, att tillfoga, att han anländt hit endast för tvä dagar sedan, och att han idag pä morgonen, uti kraftiga, men ej synnerligen eleganta ordalag, lofvat sig själf att redan i morgon fly denna gräsliga afkrok och 1 stället begifva sig till Marstrand eller Lysekil. Men nu talar han med en sann entusiasm om denna stilla, idylliska vrå, hvilket har till följd att Cecilia, som finner badorten högst tråkig, småler misstroget. Han observerar henne från sidan och finner henne hafva en omisskännelig Kate Greenawaytyp med sitt ljusa, vågiga hår, sina bruna ögon med långa ögonfransar, den skära hyn och en en liten förtjusande mun, plötsligen upptäcker han, att äfven han utgör ett observationsföremål, hvarpå de båda utbrista i skratt. »Nå?» frågar fröken Cecilia öfverlägset. Han tiger. Hon har redan bestämt, att han ser bra ut, han har ett par muntra gråblå ögon, en vacker näsa och ett energiskt, usch, så energiskt, drag kring munnen, vackra välformade fötter och smala kvinliga händer, som dock ingifva en känsla af seg styrka. Ögonen äro dock det vackraste uti hans utseende och omedvetet citerar hon högt: »Ein graues Aug, Ein schlaues Aug.» Han ser förvånad ned på henne, men fortsätter därpå med orubbligt allvar, och med en blick in uti hennes bruna ögon: »Auf schelmische Launen Deuten die braunen!» Hon stannar cch ser förtretad på honom. »Ursäkta,» säger han ångerfullt, »men ni började ju.» Hon rodnar. Hvad det kläder henne, tänker Resen. »Tycker äfven ni om Mirza Sebaffy,» frågar hon något förlägen. »Ja mycket!» försäkrar Resen med själfkänsla. Cecilia tviflar dock härpå. De anlända nu till den af friherrinnan Rudow bebodda villan, om man nota bene vill gifva namn, heder och värdighet af villa åt det rödmålade huset, som för resten ligger pittoreskt inbäddadt i skogen och i omedelbar närhet af vattnet, som man ser framskimra mellan träden. En med slingerväxter öfvervuxen veranda löper utmed husets framsida och förlänar åt den lilla byggnaden ett måleriskt utseende. Framför verandan finnes en gräsplan, som dock för tillfället tyckes vara förvandlad till cirkusarena, ty en lurfvig pony galopperar klumpigt omkring, riden utaf en märkvärdig företeelse, hvars rätta skepnad och natur tyckas vara omöjliga att definiera vid första påseende. När hästen får se Cecilia och Resen, tvärstannar den plötsligt med den påföljd, att företeelsen från hans rygg hamnar hufvudstupa i gräset. Lifliga applåder och bravorop ljuda inifrån verandan. Cecilia skyndar fram, åtföljd af Resen. I DU N »Seså Flossy, jag ser, att du lyckligtvis ej skadat dig, men hvad är detta nu för ett nytt upptåg?» säger hon och försöker att se strängt på delinkventen. Denna, som befinnes vara en lofvande ung dam, om åtta års ålder, iklädd långa, svarta strumpor, en ytterst kort, hvit klädning och en röd lawn-tennis-hatt öfver sitt i pannan tvärklippta hår, som förlänar henne ett utseende à la van Dyck, stiger upp, djupt förnärmad, och skakar gräs och grus utaf sig samt knyter handen emot verandan, hvarpå hon mönstrar Resen med en onådig blick. »Hvem är det? Presentera honom för mig!» Cecilia fullgör detta med orubbligt allvar: »Baron von Resen, min syster Florence Rudow. » Resen bugar sig ceremoniöst, oeb fröken Flossy svarar med en nonchalant helsning. Cecilia och Resen utbrista i skratt, hvilket inbringar dem en förkrossande blick. De gå nu in på verandan, där de finna friherrinnan Rudow sysselsatt med något broderi och hennes son Karl utsträckt på en Chaiselongue. Han stiger raskt upp, när han ser sin syster inkomma med en gäst. Karl Rudow påminner mycket om Cecilia, och de tre syskonen hafva en påfallande likhet med modern, en dam, engelska till börden, med förnämt utseende och ett älskvärdt, intagande sätt. De hafva alla samma- vackra, bruna ögon och mjuka, melodiska tonfall. Presentationen försiggår; Cecilia omtalar, huru de träffats, och såväl friherrinnan som Karl äro förtjusta öfver detta afbrott uti det något enformiga badlifvet, ty de lefva uteslutande för sig själfva och hafva ej någon gemenskap med de, för resten mycket fåtaliga, badgästerna. CForts. och slut i nästa n:r.) I baltiden. är snön täcker ängarnas blommor och solen vänder sitt strålande ansikte ifrån oss för att lysa öfver lyckligare trakter, sluta sig andra blommor till prydliga kransar, och i ljusens och gaslågornas sken bildar den blomstrande ungdomen glänsande led, vackrare än alla ängars och trädgårdars blomsterkransar. Jag tycker om baler och dans, jag förnekar det ingalunda. Jag sitter gärna somåskådarinna och betraktar de unga flickorna, som med blommor i det glänsande håret se så glada, så harmlösa, så muntra ut. Stränga moralister fördöma dansen och kalla den ett ohelsosamt och osedligt nöje. Andra påstå, att det är den tänkande människan ovärdigt att tanklöst sno rundt som en boll eller snurra, och i allt detta kan ju ligga någon sanning. Ett omåttligt dansande är för visso ohelsosamt, och mången klandervärd känsla kan utveckla sig i den så oskyldigt dansande ungmöns bröst: afund gentemot den vackrare och mera firade systern, fåfänga och öfvermod öfver egen skönhet, öfverdrifven uppskattning af ett flyktigt nöje. Dessa känslor kunna uppstå, men det är ingen absolut nödvändighet, att de skola göra det. — Dem renom är allting rent, heter det, och bland de glada, smyckade, i ungdomens fägring blomstrande tärnorna, som finna nöje i dansen, äro väl de flesta harmlösa och goda. Där dansen utvecklar afund, fåfänga och högmod, skulle sannolikt dessa känslor slå grodd och växa äfven utan densamma, ty ogräset i själen är såsom ogräset på marken, det behöfver ingen särskild ans och har bevingade frön, som föra det genom luften, ja, genom stängda dörrar. Det har långa rötter, och lika lätt som det gror, lika svårt är det att utrota. Den, som tadlar dans och baler och anser dem som ett fördärf för kvinnokönet, måste äfven klandra och fördöma många andra saker. Ja, och skulle man än utrota alla nöjen från jorden, skulle dygden därför icke bli större. Bland puritaner och pietister, bakom klostermurarne och i Vestatemplen ha passionen och ondskan funnits, liksom hjärtats renhet och godhet. Det goda är, Gud ske lof, en planta, som kan slå rot i hvarje jordmån, liksom den äfven behöfver vårdas i hvarje jordmån. Människan har dansat, dansar och skall dansa i alla väderstreck, hos alla nationer, i alla tider. Hos många folkslag höra dansen till den religiösa kulten, hos de flesta är den ett naturligt uttryck af glädje, och just såsom sådant ser jag den så gärna. Våra blaserade ynglingar förakta och undvika mycket ofta att dansa. Icke emedan de hafva något bättre att göra, något större att betänka, något värdigare att uträtta, nej, ty värr! De sitta under dansen hällre vid glaset eller spelbordet. Men den kvinliga ungdomen tycker om dans, och de flesta unga flickor skulle oskyldigt och gladt dansa med hvarandra, om seden tilläte det. Det egentliga behaget i dansen ligger i den rytmiska rörelsen. Är ej ett blommande träd vackrast, när vestanvinden sätter dess grenar i rörelse, är ej ett sädesfält skönast, då det böljar för de friska morgonfläktarne? Men glädjen i dansen är kort och flyktig. Endast några år, och blommorna, som nu bilda den förtjusande krans, vi kalla bal, ha blommat ut, andra ha utvecklat sig ur knoppens omhölje, medan de från i dag, som unga fruar eller gamla ungmör, gärna eller ogärna sluta sig till åskådarne. Efter konfirmationen låter man den unga flickan göra sitt inträde i balsalen och betraktar den på visst sätt som hennes inträde i de vuxnas lif. Men detta är ett misstag. Balens fröjder är den oskuldsfulla ungdomens sista fröjder — först med utträdet ur de dansandes skara börjar inträdet i det egentliga kvinliga lifvet. De späda gestalterna, som sväfva förbi oss med blommor i håret, fira endast bortläggandet af barnskorna. ' Låt dem dansa. Tiden, då de kunna få det, är kort, och lifvets allvar står redan vid balsalens dörr, väntande på en hvai utaf dem för att räcka dem handen, antingen i form af familjesorger eller den ogiftas hårda ensamhet. Men hvarje face af lifvet skall föra den tänkande människan vidare i hennes sedliga och andliga utveckling, och äfven ungdomens flyktiga tid, under hvilken dansen var tillåten, kan göra det, naturligtvis under förutsättning, att den är naturlig och oskyldig. Den tadlade balsalen är på mer än ett sätt för ynglingen och flickan en dygdens och förståndets skola —• gören den blott till en sådan, I förståndiga mödrar, nyttjen den blott allvarligt, I glada döttrar. I balsalen kan skönheten lära sig behandla sin af naturen mindre gynnade syster med naturlig vänlighet, och hon skall göra det. Den mindre vackra kan lära sig öfvervinna den groende afunden. Alla kunna lära sig