Idun: 1890

1890 I DU N 135 att utan tafatthet röra sig bland människor, att njuta af den tillåtna glädjen med mätta och att, utan koketteri och beräkning, otvunget, men med tillbörlig tillbakadragenhet, umgås med det andra könet. Därför ännu en gäng: lätom oss unna ungdomen dess glädje! Ju/ie B. Damernas dag. Ett litet kåseri frän riksdagsläktarne. g ära kusin Elsa, du har sä många gånger uttryckt som din oförgripliga mening, att det skulle vara så »festligt» att en gång få komma upp och se, hur »farbröderna» ha det på riksdagen, och redan se’n länge vidtalat mig att bli din ciceron vid lämpligt tillfälle. Nåväl — ett lämpligare tillfälle än i dag kan du ej gärna önska dig! En damernas dag! — en kvinnosak skall få sitt öde afgjordt, och »farbror» F. T. Borg, en gammal det täcka könets riddare och dess intressens förkämpe, skall slå sitt stora slag för den kvinliga äktenskapsålderns höjande från 15 till 21 år. Ja, du har ju redan sett i Idun, på hvilka grunder och med hvilka skäl han vill kämpa för sin sak. Om du delar hans uppfattning, det har jag inte vågat fråga dig. Det kan ju ges så många rent personliga hänsyn. Men att du respekterar det ärliga syftet — åh, du vet nog hvilken hög tanke jag har om ditt lilla hjärtas instinkt. Så — godt — du har redan hatt och kappa på, din långa boa, som klär dig så förtjusande, den lilla mjuka muffen af yfvig lo. Det är ett vårväder för öfrigt, luften är hög och klar, och öfver Riddarholmen ligger bländande solljus, som kommer kyrkans koppartak att glöda likt eld och obarmhertigt blottar de gamla ämbetsverkens förfallna skröplighet. I sällskap med Riddarholmskyrkan — förnäm granne! — ligger så den byggnad, där Sveriges öden hvälfvas af Sveriges delegerade — vårt riksdagshus. Nu är det visserligen utdömdt, och om vi lefva, du och jag, få vi kanske en gång följas åt till ett plenum midt i bruset mellan Norrströms flodarmar; men i dag ännu svajar den tretungade flaggan öfver detta gamla tak, och den bistre militärposten bevakar ingången i Riddarholmskyrkans skugga. Först en fransysk visit i andra kammaren, för att vi sedan må få god tid att dröja i den första, dit naturligtvis dagens intresse främst koncentrerar sig, då det är här motionären själf kommer att kämpa för sin sak. Yi stiga ut på underhusets referentläktare — ty när du sällskapar med en tidningsman, kan en slik undantagsförroån komma dig till godo. Annars får du vackert-nöjas med den vanliga åhörarläktaren, där trängseln dock gemenligen plägar vara ganska besvärlig och där värmen »står högt i tak». Du tittar nyfiket fram öfver barrièren, och djupt under dig glänsa »farbrödernas» kala hjässor i snörräta linier likt en plantering frodiga champignoner, ordnade på rad. Jag vet inte, hvarpå det beror, men i andra kammaren hålla sig medlemmarne ganska ordentligt på sina platser under debatten, då du däremot strax i den första skall finna, att hvari nu än den »parlamentariska ordningen» består -— icke är det i en ordning till rummet. Sannerligen — vi kommo just i grefvens tid! Talmannen, herr Wijk, uppe å estraden höjer sin väldiga klubba till besegling -å en vanlig s. k. »bordläggning», och nu stiger den föredragande notarien fram och uppläser med ljudelig stämma den Borgska motionen. Som du känner, har frågan så till vida kommit baklänges in i riksdagen, att det förberedande lagutskottet utan vidare afstyrkt den. Och icke kunna vi hemta mycken förhoppning om dess framgång ur minen i de välvise gubbarnes trumpna anleten. Ack nej, vi bedrogo oss ej! Att aflifningsprocessen dock skulle göras så kort och utan alla förmildrande ceremonier — det hade du knappast förmodat, Eller hvad menade den mörka skuggan, som för ett ögonblick drog öfver dina vackra ögon, kusin Elsa, annat än det — nog voro väl dock våra intressen en liten smula större affär värda?! Fem minuter — en enda ropandes röst i öknen, en enda stackars vanmäktig, minutslång protest —- och herr Borgs välmenande motion var hvad man på konstspråket kallar »strypt» — strypt med »acklamation» — i Sveriges riksdags andra kammare. v * -Î-Ny tablå och dock densamma. Du har rätt: interiören till sina stora drag är ju tämligen liknande! Samma hvitmenade, tvåloftshöga sal, samma snörräta rader af rödklädda karmstolar och gulbetsade pulpeter med smällande klaffar, öfver våra hufvuden samma sväfvande glasballonger för de elektriska båglampor, som i mörka tider sprida ljus i förhandlingarna, och samma evigt brinnande gaslanterniner, som påstås sörja för luftvexlingen. Men se’n de första ytliga intrycken förgått, finner du snart väsentliga skiljaktigheter. Det ligger en annan norm öfver typerna där nere, och det råder ett annat lif ibland dem. Borgarens och odalmannens breda, trygga drag ha förändrats i ämbetsmannens, militärens, aristokratens mer förfinade och skärpta, det godmodiga och tvärsäkra lugn, som å den andra sidan rådde, finnes ej längre åter. Det hvilar en viss nervositet öfver det hela. Få ha lugn att förbli på sina platser Man promenerar fram och åter öfver den ljuddämpande brysseln, man samlas i grupper här och hvar, konverserar lågmäldt, diskuterar man och man emellan och sprides på nytt, allt under det förhandlingarna gå sin jämna gång och de uppträdande, i regel tämligen opåhörda, spilla sin bevisföring — för talmannen och stenograferna. Yi befinna oss i första kammaren. Se dig omkring på läktaren; åhörarnes och tidningsreferenternas äro här sammanslagna till en, fastän med åtskilda platser. Afdelningen för de uteslutande åhörande är tätt packad — mest damer! I allmänhet visar en god del af hufvudstadens täcka kön ett lifligt intresse för riksdagens förhandlingar genom talrik närvaro; men i dag är det tydligt, att frågan särskildt lockat genom sitt speciella kvinnointresse. De tråkiga bränvinsdiskussionerna dra långt ut, men vi begagna tiden till att orientera oss. Och — ändtligen är dock ögonblicket inne! Det går en susning af vaknande intresse öfver den församlade menigheten, man reser sig bakom oss för att bättre se, och ur långt fördolda kappfickor och hemliga tunikaveck smygas fram koketta små fruntimmerskikare i perlemor och elfenben, som riktas i nyfiken förväntan mot talarplatsen å estraden. Men hvar, hvar ha vi då herr Borg, hviskas och frågas. Ett ögonblicks tålamod ännu. Han reser sig redan från sin plats nere i församlingen, där han lugnt inväntat det afgörande ögonblicket, och nu — nu står han där framme! Ah, det är ju en ståtlig skickelse, denna reslige gubbgestalt med det hvita, rikt yfviga håret och det vackra, tvärklippta helskägget. Han börjar sitt anförande, och allt efter som Orden och tankarne rycka honom med, kommer det både värme och hänförelse i hans röst och en beherskad, måttfull liflighet i hans gester, som ovilkorligen taga åhörarne med sig — åtminstone uppe å läktaren. ' Ty kollegorna där nere, de besvära sig då ieke stort att följa med hans ord. Man språkar ogeneradt vidare, om ditt och datt, om Gud hvet hvad, och gör sig så »morsomt» som möjligt! Vid en del pointer — jag, vill ej säga hvilka! — finner man saken lustig. Och naturligtvis, 'då den är lustig, så skrattar man . . . Herr Borg förmenar dock, att man må hysa hvilken uppfattning i frågan som hälst, är den till sin art af en sådan social vikt, af ett sådant djupt kulturintresse, att den borde höra till en af de allvarligaste, en representation kap få att behandla. Kan någon verkligen pC allvar påstå, att en 15 års flicka eger tillräcklig utbildning för att stifta familj och fostra barn? Lagutskottet har sagt, att kvinnan kan påräkna mannens ledning i sin utveckling. Detta är dock icke det rätta sättet att betrakta mannens och kvinnans iubördesförhållande. Kvinnan bör väl icke närma sig mannen som ett barn, som behöfver stöd och ledning, utan som en mogen, själfständig varelse. Och som ytterligare stöd för sin motion och den däri uttalade meningen anför herr Borg uttalanden af erkända auktoriteter på detta område, prof. Seved Ribbing m. fl., hvilka beröra den fysiska sidan af frågan och framhålla vådan af för tidiga äktenskap. Efter detta yttra sig verkligen ett par talare, biskop Billing och generaldirektör Almén, så till vida för motionen, att de erkänna dess innebörd af sanning och förorda ett förmedlingsförslag — men intet hjälper! Andra yrka afslag, bland dessa den »store» landshöfdingen, herr Bergström. Och när slutligen diskussionen förklaras afslutad, och den långa strömmen af svarta rockar böljar förbi talmansplatsen, hvar och en aflemnande sin lilla sedel, sitt afgörande ja eller nej, befinnes det, att 48 röster afgå med nederlagets seger — nederlag för herr Borgs motion, förståendevis — under det 46 yrka på frågans återförvisande till det förberedande utskottet för en något grundligare utredning. En liten svag skymt af hopp för vår snälle »Helsingborgsfarbroders» mening kunna vi ju dock, kära kusin Elsa, leta ut i den omständigheten, att en så pass stark minoritet till sistone ansåg den värd ett mindre lättvindligt öde, och föll den, så föll den dock »framlänges», som termen lyder. Och därför torde nog herr Borg, som är känd för att vara en karl, den där ej ger tappt i en ärlig strid efter första dusten, komma åter, när tid randas, och kommer han igen, då råkas äfven vi på nytt där uppe — eller hur, Elsa? — du och din egen tillgifne kusin Johan. Wt