Idun: 1890

136 I DU N 1890 Mat och matlagning. För Idun af 0. H. O. B olien om, såsom vi i vår föregående uppsats (Idun n:r 7) visade, »för mycket och för litet skämmer allt», så finnes därjämte en hel hop andra omständigheter, hvilka vi måste taga med i räkningen, då det gäller att af mat och matlagning draga all den vinst och nytta, en god och klok hushållning bjuder oss. Yi måste nämligen i allra första rummet ihågkomma, att endast den föda, våra matsmältningsorgan verkligen smälta, kommer vår kropp till godo, men att allt,' som icke smältes, är, med afseende på kroppens näring, som om det aldrig anrättats och förtärts. Egna vi vederbörlig uppmärksamhet åt denna fundamentalsanning, följer också, att vi böra söka underhålla våra matsmältningsverktyg i ett sådant skick, att de icke slitas alltför hastigt, underkastas en alltför hård medfart eller rent af misshandlas. Hvaije synd vi begå mot denna regel hämnar sig svårt, och då vårt syndaregister i detta hänseende lupit upp till en viss grad, som visserligen för olika individer kan vara ganska olika, uteblir straffet aldrig, och vi hemsökas af alla dessa rubbningar i vår organisms välbefinnande, som börjande med matlustens aftagande genomlöpa hela skalan af oordningar i matsmältningen och i nervsystemet, hvilka nedstämma lynnet, förbittra lifvet och till och med kunna göra det outhärdligt. Mången grymhet och stor orättvisa har sålunda haft sin grund i matsmältningsrubbningar; Voltaires påstående, att Bartolomeusnattens fasor hade till bidragande orsak, att Carl IX af Frankrike led af svår förstoppning, har verkligen mycken sannolikhet för sig, och själfmord till följd af försummade inälfskatarrer äro tyvärr icke alltför sällsynta. Hvem har icke hört talas om hypokondrien, detta svarta spöke, som fördystrar en människas hela tillvaro, gör henne omöjlig för allt umgänge med sina medmänniskor och till en plåga för sig själf? Hvem har i våra dagar icke hört klagomålen öfver den växande nervsvagheten och nervretligheten? Därmed vare visserligen icke sagdt, att dessa båda plågoandar hafva uteslutande sin grund i oordningar i matsmältningsverksamheten, men säkert är, att dylika oordningar i icke ringa grad bidraga till att förhöja deras plågsamma verkningar. Icke utan skäl sjunger en fransk skald, Dorat: »Hur smälter ni? med skäl det frågas; Om illa, jämmerligt ni plågas Och fröjd och gamman eder svika Och bort till sagolandet vika ; Kan snille älskvärdhet medföra, Så kan blott magen lycklig göra.» Nu torde säkerligen mången af mina ärade läsarinnor icke vilja gå in på den mening, Dorat här uttalar, och vi vilja visst icke heller påslå, att lifvets lycka uteslutande ligger i en god matsmältning, ehuru det ingalunda kan nekas, att en sådan icke litet bidrager till att njuta af lifvet. Â andra sidan säger en tysk läkare och framstående forskare vid namn Seigel följande tänkvärda ord, som hafva en djup psykologisk betydelse: »Såsom de dödlige nu en gång. äro beskaffade, skulle de helt säkert vara missbelåtna med en helt och hållet smältbar föda, af hvilken matsmältningsorganen icke kvarlemnade något till bildande af dessa biprodukter, hvilkas fysiska beskaffenhet hos en vid gröfre kost vau mänuiska väcker afund hos hvarje hypokonder, som trots sitt rikhaltiga, fina kök icke lyckas nära sig väl och undgå de oupphörligt växlande ytterligheterna af förstoppning och diarrhé.» Till en sund matsmältning och därmed sammanhängande riktig och beståndaude kroppsnäring hör därför också det regelbundna aflägsnandet af matsmältningens återstoder, hvilka genom sin form och sin massa verkligen lemna en tillfredsställande känsla af önskad- lättnad. Af daglig erfarenhet veta vi, hvilket inflytande hvarje människas personliga förhållanden, sinnesstämning, ålder och kön utöfva på födans smältbarhet. Det är icke osannolikt, att kroppens behof af eller tillgång på de olika näringsämnena förmår påverka deras uppsugning ur tarmkanalen. Säkert är, att kroppens större behof af föda hos människor som arbeta strängt och långvarigt, äfven höjer hans förmåga att tillgodogöra sig månget slags föda; vid kroppsrörelse smältas lättare och fullständigare hårdsmälta födoämnen än vid ett stillasittande lefnadssätt, och mången anrättning, som under andra omständigheter skulle hårdt tynga på matsmältningen, fördrages rätt väl på resor. Men icke blott kroppsarbete och stark rörelse, utan äfven långvarigt talande, sjungande och all hjärnans verksamhet, den må föranledas af tänkande eller af glädjens och hoppets upplifvande sinnesrörelser, höja näringsbehofvet. Därnäst göra sig väderlekens inflytanden gällande. Då luften är kall, förbruka vi mera af våra kroppsämnen och behöfva i ty följd också rikligare föda, hvarför äfven näringsbehofvet vintertiden är större än under sommarvärmen. Äfven luftens renhet befordrar icke litet närings-, förbruknings- och afsöndringsförloppen i vår kropp, alldenstuud den befordrar andhemtningen och den i lungorna försiggående omsättningen af syre och kolsyra. Tillräckliga bevis härför hafva vi i den utmärkta matlust, som människan erhåller i höga bergstrakter eller vid hafskusten och till sjös. Den rena, friska luftens inflytande sträcker sig. äfven in i våra rum och inatsalar. I luftiga, väl vädrade rum är gästernas matlust större, än om luftväxling saknas. Denna omständighet gifver oss en vink, som sjukvårdare alltid borde följa lika samvetsgrannt till fromma för den sjuke, soin värdshus- och hotellvärdar följa den till fromma för sin kassa. Man kan bestämdt icke på ett bättre sätt hindra en sjuk eller tillfrisknande från att få någon matlust än genom att låta honom eller henne vistas i en fördärfvad och allt för oren luft. I våra stora städer med all den fattigdom, som råder i dem se, vi också afskräckande exempel på verkan af dålig och förskämd luft på matlusten och matsmältningen hos de afmagrade, bleka barn och kvinnor och äfven män, som tillbringa sina dagar i illa vädrade arbetslokaler, nätterna i illa uppvärmda, illa vädrade och stundom äfven öfverbefolkade rum. Därvid spelar, noga taget, själfva födan, förutsatt att den icke är allt för illa tillredd, en underordnad roll, och vi må aldrig förgäta, att människan lättare hjälper sig fram med grof och enkel kost än utan tillgång till ren och frisk luft. (Forts.) Kvinnorna styra oss, därför böra vi söka göra dem fullkomliga. Ju insiktsfullare de äro, dess upplystare blifva vi. Af kvinnans odling beror mannens vishet. Sheridan. Kokett. »M°n är kokett», är ett yttrande man bra elfe«® ofta får höra. Men hvad menas då med en kokett? Jo, det är en kvinna, som genom sin toalett, sina väl beräknade rörelser, blickar, ord och småleenden söker spänna så många manliga individer som möjligt för sin triumfvagn. Icke sannt? En kokett är fullkomligt medveten om sin makt, hon vet, hvilken färg, som kläder henne bäst, hur hon skall kamma sitt hår; hon förstår att placera en rosett, ett smycke, ett band, så att de åstadkomma förvånande effekt, hon kan utveckla den mest retsamt förtjusande nyckfullhet och är alltid kall som is och leende älskvärd just i rätta ögonblicket. »En_kvinna, som ej är kokett, är tråkig,» yttrade en gång en herre, »n. b. om hon ej är allt för gammal och ful.» Hade han rätt? Jag vet icke, men jag vet, att det ligger i kvinnans natur att vilja behaga, och jag vet också, att kvinnorna ej borde vara så redo att uttala förkastelsedomen öfver en lyckligare medsyster med de ordenr »hon är förfärligt kokett.» Mina damer, jag undrar om icke den gamla svenska afunden sticker fram en smula? I voren kanske lika »koketta» som hon, om I kunden — men »de äro sura» sa’ räfven. »Hon är förfärligt kokett», sägen I med en ton, som hade hon öfverträdt alla tio buden på en gång. Hon kände sin tjusarmakt, och hon begagnade den — var det felet så stort? Kommen ihåg, mina damer, det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta. Förlåten henne, att hon är en firad kokett! Hvem vet dessutom, hvad som gjorde henne därtill. Kanske döljes under baldrottniugens glänsande, kalla, flärdfulla yta ett varmt hjärta, kanske dölja de leende läpparne, de blixtrande ögonen ett blödande sår, ett bittert aggande minne, en smärtsamt bekämpad kärlek. Hvem vet? Dömen därför ej en kokett allt för hårdt ! Vera. Teater och musik. Kungl. operan har återupptagit Rossinis melodiösa opera »Barberaren i Sevilla». Reprisen, kan anses som synnerligen lyckad. Fröken Petrini, hvilken här har sin andra debutroll, gjorde Rosinas parti mycket förtjänstfullt, och om hon än ej kan sägas i denna roll hafva lyckats fullt ut lika bra som i Lakmés, så beror detta därpå, att den senare antagligen bättre lämpar sig för hennes naturell. Hr Strandberg sjöng Almavivas svåra koloraturparti med den alltigenom goda musikaliska uppfattning, som utmärker denne sångare. Hrr Strömberg, Linden och Johansson som resp. Bartholo, Figaro och Bazil förtjäna äfven loford. K. Dramatiska teatern gaf i lördags för första gången Strindbergs genialiska skådespel »Mäster Olof». Direktionen förtjänar härför allmänhetens tack. Detta skådespel borde vara stående på vår främsta talscens spellista. — Utförandet var i många delar förtjänstfullt. Hr Skånberg utförde titelrollen på ett sätt, som vittnar synnerligen fördelaktigt om denne unge skådespelares begåfning. Han rönte ock välförtjänt erkännande härför. Bland de öfriga böra särskildt framhållas fru Fahlman och fröken Klcfberg som resp. Kristina och Margareta, bröderna Petris mor; likaså hrr Hillberg och Bceckström som biskop Brask och dominikanermunken Mårten. Den senare var i all synnerhet förträfflig. Hr Hillberg förtjänar särskildt beröm för den goda iscensättningen af stycket. — Författaren blef efter ridåns nedgång föremål för lifliga ovationer och måste Here gånger framträda och mottaga den fulltaliga publikens hyllning.