Idun: 1890

1890 IDUN Mâtiné gifves Maria bebâclelsedag â Dramatiska teatern af den populäre och framstående skådespelaren vid nämnda teater hr Ossian Hamrin. Programmet upptager bland annat en nykomponerad komisk scen och duett med kör och orkester af Isidor Dannström, Ernst Lundquists 1-aktsbagatell »Småflickor» (fruarna Hartman och Bæckström) samt den välkända komedien »Sparlakanslexor» med hr Almlöf i hans gamla glansroll som Mörk. 1 sistnämnda stycke medverka för öfrigt hr Svante Hedin och malinégifvaren själf. Iduns Mode- och Mönstertidning har slagit sq an och blifvit så väl mottagen, att första kvartalets alla nummer af den mer än 10,000 exemplar starka upplagan äro totalt utgångna och ej vidare kunna anskaffas _ För att tillmötesgå från många håll uttalade önskningar vilja vi beträffande Mode- och Mönstertidningen göra följande medgifvande : De af Iduns prenumeranter, som för längre tid än årets första kvartal prenumererat på Idun ensam (utan Modetidningen), men livilka från och med aprilkvartalet äfven önska få Iduns Mode- och Mönstertidning, utan att behöfva för densamma erlägga den högre afgiflen (kr. 3: 75 till årets slut), böra gå till väga på följande sätt fcr att erhålla Modetidningen för den lägre (= halfva) afgiften: Prenumereren på Iduns Mode- och Mönstertidning vid närmaste postanstalt och erläggen den högre afgiften (för 3/4 år 3: 75, 1/2 år 2: 50, 1/4 år 1: 25) samt insänden prenumerationskvittot till Iduns Redaktion, så återsända vi med omgående till Eder halfva afgiften (med afdrag af postportot). Detta är det enda sätt, hvarpå de, som prenumererat på Idun ensam, kunna erhålla Modetidningen till det för Iduns abonnenter afsedda lägre priset. Posttjänstemännen måste nämligen hålla sig till den utfärdade postlaxan, och där slår föreskrifvet, att prenumeration skall ske på en gång ä båda tidningarna, för att Modetidningens lägre pris skall erhållas. Därför böra ock de, hvilkas prenumeration utgår med innevarande kvartal, skyndsamt förnya densamma samt då på en gång prenumerera å båda tidningarna, på det de må komma i åtnjutande af Modetidningens lägre pris (65 öre pr kvartal, 1: 25 för 1/2 år, 1: 90 för 3/4 år). Märken väl: Ofvanstående medgifvandc gäller endast för dem, som verkställa prenumerationen före innevarande månads utgång. Och ju förr gjj-enumerationen sker, dess säkrare ären I alt erhålla alla nummer. Sena prenumeranter riskera alltid att gå miste om ett eller annat nummer, alldenstund upplagan är begränsad. Profnummer af Modetidningen kunna erhållas, om ett 4-öres frimärke insändes jämte namn och adress. D®?"“ Det är af vigt att skyndsamt förnya prenumerationen. ~ Iduns Redaktion. ¥ Kräslighet misskläder ingalunda kvinnorna; den är gynnsam för skönheten. Brillant Savarin. Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordling. 1. »Ur puppan». j^mjet var eu tidig vårmorgon i slutet'af maj. Sofsr len stod redan högt på himmelen, och där dess strålar silade sig igenom den jungfruligt späda grönska, som likt en lätt florsslöja svepte sig om grenverket till de ståtliga lindarne på Stjärneholms parkterrass, ångade markens fuktighet upp som en genomskinlig solrök, hvitken af morgonbrisen blåstes ut öfver saltsjöfjärden, afkyldes och följ ned på nytt i ett fint duggregn... Öfver det stora adelsgodset hvilade en förnäm tystnad. På slottsbyggnadens hvita fasad voro ännu de gröna spjälluckorna slutna för hela raden af fönster, liksom blundade den med alla sina ögon. Högst upp i det egendomliga, tvåspetsade tornet öfver portiken glödde det gamla urets koppartafla som af eld. Så rasslade och knäppte det plötsligt af rostiga kettingar och hjul inom det. Det var »varseln», som Sonja brukade kalla det. Och 3 minuter efter — det slog icke fel — lyftes hammaren under takhufven och förkunnade för godsets folk den nya arbetsdagens ingång med fem taktjämna slag, som i den tysta morgonstunden gåfvo genljud tvärs öfver den vida fjärden ända borta i »Trollberget». I samma ögonblick knarrade en låg liten bakdörr i den venstra flygeln, och en ung flicka, iklädd riddräkt, steg ut pä borggården. Hon gick med snabba steg fram mot den breda trappan, som ledde ned från den öfre gården till parkterassen, och i det hon med ena handen höll upp den långa ridklädningen framför sig, piskade hon käckt de glänsande slöfvelskaften med sitt ridspö. Där nere under lindarnas kronor, glänste fjärdens vatten emot henne, blinkande som af paljetter i guld; åt venster sträckte sig den vidtomfattaude parkens slrandlinie, en buktig vägg af vårlig grönska, förtonande i den späda vegetationens delikata nyanser; den ljumma luften sjöng af otaliga fåglars kvitter. Den unga flickan stannade betagen, kastade det trotsiga lilla hufvudet bakut och andades girigt och djupt. »Så är jag då åter här, ändlligen åter,» utbrast hon högt. I stallet sysslade gamle John som bäst med att rykta »Daphne», då Sonja Stjärne med ens stod på tröskeln. Den gråskäggige stallknekten hade så när tappat ryktborsten i förbluffelsen. »Nej, hvad ser jag — fröken Sonja. Är fröken Sonja redan uppe!» »Ja visst! En god morgon, John,» svarar hon gladt. »Kan man väl sofva en sådan dag som denna, den första dagen på den nya sommaren.» »Det kan nog så vara; men — men — jag tänkte, att en sådan liten fröken skutte vara trött efter resan, jag,» menade John och strök bort ett vänligt grin och en tuggbuss ur mungipan med afvigsidan af handen. »Ah, den resan är väl ingen Romresa. Några timmars bekväm järnvägsfärd — klockan 3 i Stockholm och klockan 9 här.» Sonja steg upp i spiltan och strök Daphnes fina hals med sin behandskade lilla hand. Det ädla djuret, den unga flickans största favorit och en gåfva af hennes far, vände de stora kloka ögonen emot henne och lade smeksamt hufvudet mot sin herskarinnas skuldra. »Så roligt att åter få vara tillsammans, du Daphne. Nu skota vi riktigt svärma om i skog och mark!» »Men fröken tänker väl inte ut och rida ensam heller,» invänder John med bestört stämma. »Jo visst. Pappa ville jag ej låta väcka så tidigt, för han kan nog behöfva hvila på resan. Och ensam är jag inte i sällskap med min kära Daphne. Skynda du nu bara på, John!» »Nej, vet fröken Sonja, fröken får förlåta mig, men det vågar jag inte, aldrig i världen,» utbrister den gamle trotjänaren i ifrigaste förskräckelse. »Grefven skulle aldrig ursäkta mig det. Han skulle aldrig tillåta det. Jag vågar det sannerligen inte!» »Se så, John, var nu inte barnslig,» sade Sonja med en obeskrifligt småförståndig min, som tog sig helt lustig ut på det unga vackra ansiktet. »Jag är ingen barnunge längre; jag fyller sjutton år i dag, och pappa har alltid sagt, att då, när 137 jag blir sjutton år, då är jag en stor dam. Och därför vill jag ock behandlas så. — Gå nu efter sadeln, så slutar jag själf ryktningen.» Och utan vidare ryckte den unga damen borsten ur Johns hand, sköt honom ul ur spiltan och fullbordade Daphnes morgontoalett med en kraft och skicklighet, som skvallrade om, att fröken Sonja visserligen ej för första gången tog i en ryklskrapa. Motsträfvigt och suckande gick John efter sadel och betsel, allt under det han ideligen ruskade på sitt stora grålurfviga hufvud, halfhögt muttrande för sig själf: »Sjutton år, ja, herre Gud, hvad tiden går.» — »Sjutton år, jo, det är just skönt förstånd på ungdomen i de tiderna.» — »Det här går aldrig bra, går aldrig bra!» Men Sonja skrattade honom helt muntert midt upp i talet, och han kunde ej i längden stå emot »den kära frökens» glada pladder och bruna, vänliga ögon. Inom några minuter stod Daphne, glänsande och fnysande, -.ute på stallplanen ; hej — lätt som en fjäder svingade sig Sonja i sadeln från Johns kraftiga hand, och i ystra krumsprång bar det i väg efter strandvägen, under det ryttannnan på långt håll svängde sin jockeymössa till tröstande afsked åt stackars John. Och den gamle hästkarlen kunde, trots all sin farhåga, ej undertrycka ett leende af stolt bifall, då hon försvann ur hans åsyn i kröken nere vid ångbåtsbryggan. »Oj, oj, den Daphne —jag är alls inte lugn för det djuret, hon har sitt lynne för sig. Men som en hel karl rider hon, det söta guds barnet; jag gjorde det sannerligen inte bättre själf.» * * * Den Stjärneska grefliga släkten räknades höra till de allra förnämligaste inom den svenska aristokratien. Grefve Karl Stjärne, ättens hufvud, var nu en fyra och femtio års man och Sonja hans enda barn. En farbroder, grefve Axel Stjärne, hotade att aldrig kunna drifvas ur sin ståndpunkt som inbiten gammal ungkarl och bebodde året om ett af familjens många gods i Skåne. Det var nu en sorg för Karl Stjärne, att den urgamla släkten med honom och brodern skulle slockna ut på svärdssidan — men det var väl ock den enda. I öfrigt bjöd honom lifvet allt, hvad det gärna kan gifva sina gunstlingar: börd, anseende, rikedom, helsa och en älskad dotter. Karl Stjärne hade i yngre år varit anställd som kammarherre vid Oskar I:s hof, ehuru han snart nog lemnade den glänsande, men hala hofmannabanan, som föga anstod hans själfständiga lynne. Han hade sedan egnat sitt lif åt sina många jordagods, åt vidsträckta resor och bokliga studier, som _mycket intresserade honom, synnerligast historiska och nationalekonomiska, inom hvilka fack han ock, ej utan framgång, uppträdt som författare med ett par mindre broschyrer. På en af sina resor gjorde han i Paris bekantskap med en ung ryska af gammal förnäm adel. Den strålande skönheten var en af säsongens mest firade stjärnor, och otaliga voro de män med lysande börd och ställning, som i världsstadens salonger täflade om hennes gunst. Inom en månad hade den svenske ädlingen besegrat dem alla och förde den unga grefvinnan Sonja Saltikow som brud med sig till sitt fädernesland. 1 åtta år varade ett äktenskap, som allmänt och med all rätt ansågs som ett af de lyckligaste inom Stockholms förnäma kretsar. Som ett åskslag drabbade det ock därför make och dotter, när en häftig nervfeber efter den tiden inom ta dagar tade grefvinnan Stjärne i grafven. Sonja var då sju år. Men sedan de dagarne hade tio år bredt tidens allt helande balsam öfver detta sår. Fadern och dottern — de hade ju dock hvaraudra, och de voro hvarandra allt! Om vintrarne bebodde grefve Karl Stjärne det aristokratiska gamla familjepalatset vid hufvudstadens förnämaste gata, Trädgårdsgatan, och om somrarne som oftast Jifgodset Stjärneholrn, beläget invid Bråviken. Af alla faderns egendomar fanns ingen, som Sonja älskade högre, och där hon kände sig friare och lyckligare — och detta vägde mer än tillfylles. * - * * När Sonja efter en uppfriskande ridt på hela tre timmar, glödande af helsa och den lifliga motionen, sprängde upp på slottsgården, såg hon redan på långt håll faderns resliga figur bredvid Johns framför trappan. Stallknekten sprang fram och tog tyglarne af henne ; innan fadern harm efter, var Sonja ur sadeln.