Idun: 1890

234 IDUN 1890 Striden om hjärtan. Ur ett kvinnolifs historia af Johan Nordlîng. (Forts). 8 et var en tisdagskväll, som Henrik Lager, sen han kommit hem från kontoret, lade sista hand vid sin kära idyll. De tolf sångerna voro lyckligt fullbordade; väl proportionerade, slätputsade och finpräntade lågo de på hans skrifbord som ett led soldater på parad. Han hade fått henna och hon honom, de hade tre gånger träffats i aftonens .skygd och svurit hvarandra kärlek och tro, alla hinder voro undanröjda, himmelen var klar och fri,’ och vårgröna susade björkarne i Solhagen öfver deras unga lycka. Hvad gjordes väl vidare behof? Ja, hvad gjordes väl vidare behof? Henrik gick fram och åter på golfvet och läste upp stycket i sin helhet för modern, som satt i korgstolen framför skrifbordet och lyssnade. Hon skulle kritisera, hade han sagt. Jo, det blef just en skön kritik! Den hederliga gumman grät som ett barn af glädje och rörelse; allt efter som Henrik hann längre in i den enkla handlingens gång, höjde han rösten och påskyndade sin marsch, fru Lagers tårar trillade allt stridare och hetare; emellanåt, när den käre pojken slungade fram ett särskildt grannt klingande rim eller en välsvarfvad fras med en rysligt falsk höjning af rösten och en beledsagande gest med den lediga handen, flög det en blixt af varmaste modersstolthet ur hennes simmande ögon, dem hon höjde till en lång beundrande blick på sonen. Slutligen smittades äfven Henrik af rörelsen, hans röst stockades, han kunde ej få fram ett ord, utan sjönk ned i soffan bredvid modern, öfverhöljd af hennes smekningar. De kommo öfverens om, att det enda sättet att få arbetet publiceradt vore att Henrik vände sig till en förläggare; att någon sådan ens det ringaste skulle tveka att köpa förlaget, därpå tviflade de ej ett ögonblick; det gällde endast att bestämma, hvilken skulle blifva den lycklige. Och som de ej hade det ringaste skäl att gynna den ene framför den andre, beslöts, att han skulle vända sig till den förste bäste, som fanns i hans yäg. Kvällen därpå lemnade Lager till alla sina kamraters oerhörda förvåning kontoret en hel timme tidigare än vanligt. Hade de kunnat följa honom på hans brådskande färd gonom gatorna, kunnat se den digra pappersrullen, som han, väl utkommen på gatan, drog upp ur bröstfickan på^ sin öfverrock och stack under armen, och den till hälften viktiga, till hälften oroliga minen på hans pojkansigte, skulle väl deras undran stegrats till det yttersta, Snart var han framme på ort och ställe. Något saktmodigare än vanligt trafvade han upp för trappan. Till höger i förstugan. Mycket riktigt; där stod visitkortet på dörren; J. Nordström, boktryckare och förläggare. Han hemtade andan, borstade sin rock och sin hatt, slog dammet af sina stöflar och rörde om ett tag med fingrarne i håret, innan han ringde på. Herrn i huset kom själf och öppnade. Det var en liten leende och bugande gubbe i luggsliten, flottig nattrock, som artigt bad Lager stiga på, i det han slog upp dörren till sitt arbetsrum. Men så snart Henrik kommit in och framfört sitt ärende, försvann som med ett trolleri det välvilliga leendet från förläggarens ansikte. »Poesi! Poesi! Hm! Den varan går just inte nu för tiden, ska’ jag säga. Det är sådan uppsjö i marknaden.» Lager räckte fram sin rulle, på hvars första sida han med mycken möda och omsorg i stor praktstil med svängar och snirklar präntat: »Rosen i Solhagen, idyll i 12 sånger af Henrik Lager.» Så snart förläggaren fick ögonen på nämnda gesällstycke i skönskrifning, närmade sig hans mungipor i ännu betänkligare grad de styfva »fadermördarne». »En idyll. Ah, du min herre och skapare, en idyll ! Hvem tror herrn läser en idyll i våra dagar, i våra dagar? Neej, min bästa herre, det är omöjligt, jag försäkrar er, stört omöjligt!» Hade jorden öppnat sig framför Lagers fötter, hade han säkerligen icke blifvit så perplex, som han blef öfver detta tvära afslag. Det kom så oväntadt, att han rakt icke fann på den ringaste invändning att göra, han stod endast ett ögonblick och stirrade i golfvet med blossande kinder; så nappade han åt sig sitt manuskript, gjorde helt om, rusade ut, ramlade som en galning utför trapporna, rände af utefter gatorna, utan att se sig åt höger eller venster, och gaf sig hvarken tid att dra andan eller tänka, förr än han hamnat i hörnet af moderns pinnsoffa. Fru Lager kom snart under fund med, huru saken hängde ihop. Hon blef minst lika flat som sonen men lugnade sig dock snart och började trösta honom på bästa sätt: Den där förläggaren, han var ju galen, det var klart och tydligt. Vete Gud, hvad som kommit åt honom, att han var så stockblind för sin egen fördel. Och att så bemöta ett geni, en skald! Det var ju afskyvärdt, ofattligt! Slik en karl till skulle man icke kunna finna i hela Stockholm, om man så ock letade med ljus och lykta i dagar och år. Och hur det var, började Henrik tro allt detta lika fullt som modern själf och lät snart nog lugna sig. I morgon skulle han nog få bättre tur. Därom vore då intet tvifvel. Och så åto de ännu en kvällsvard i frid och ro, invaggade i sina leende framtidsdrömmar om lysande utkomst, ära och rykte. Ännu en gång genljödo väggarne i det lilla arbetsrummet af den klingande sagan om Solhagens ros, och ännu en näsduk vätte fru Lager ned med tårar, som en moders stolthet frampressat. I morgon, lyckliga barn! Ja, i morgon! Dagen därpå var den första gången, Henriks pulpet hos hrr Hippman stått tom och ledig en hvardag. Som hans punktlighet var väl känd, funderades både hit och dit öfver hans frånvaro i dag och hans plötsliga försvinnande i går afton. En del ville tro, att han var sjuk och låge för döden — något, som dock, då man tog i betraktande hans ypperliga helsa och exemplariska lefnadssätt, föreföll föga troligt — en annan åsikt gick ut på, att han vore kär och ginge »i förlofningstagen», ett förhållande, som ansågs kunna förklara ungefär hvad som helst; men det fanns ej en enda, som i sina gissningar ens kom sanningen något så när på spåren, ty den gamla historien om hans kontorspoesi hade man glömt för länge sedan. Föremålet för alla dessa utläggningar kuskade under tiden gata upp och gata ned med sitt manuskript under armen. Till hans utomordentliga häpnad hade den andre förläggaren gifvit ungefär samma besked som den förste den tredje som den andre o. s. v. För hvarje gång han med blygselns och harmens rodnad på sitt ansikte fick återvända med oförrättadt ärende, blefvo hans steg allt tyngre och långsammare, hans hållning allt osäkrare och blygare och hans tankar allt mörkare. Han hade redan med klappande hjärta gjort åtskilliga fåfänga försök; icke en skymt af framgång, icke ett spär af hopp. Och mor, som satt där hemma och väntade! Skulle han gå hem? Nej, han vågade det ej, han ville ej, så länge ännu det ringaste skäl att hoppas fanns kvar, så länge ännu någon utväg var oförsökt, så grymt gäcka moderns varma förhoppningar. Han gick därför in på en tarflig restauration och beställde sig en portion mat. Icke för att han kände den ringaste hunger, men för att det nu skulle så vara. Medan han så satt och arbetade för att få ned matbitarne, som ideligen ville fastna honom i halsen, hade han god tid till reflexioner. Huru grymt hade han icke blifvit ryckt ur sina lysande drömmar ! Huru föga motsvarade verkligheten de föreställningar, han i sin fantasi gjort sig! Det var dock icke på långt när så angenämt att vara författare, som han alltid förut tyckt. Fielst en sådan där liten stackars okänd fattiglapp till poet! Ah, hade han bara själf de erforderliga penningarne att låta trycka sitt verk, sannerligen för Gud han skulle ränna på detta sättet som en bettlare ur hus och i hus och låta stuka sig, förödmjukas och ömkas af första dryge glop till förläggare, som pöste af den rikedom, han roffat af sådana som han. Men pengar, pengar! Hvar taga sådana? Hans lilla lön gick mer än väl åt för att fylla moderns och hans egna tarfliga behof. Var han då en sådan skral poet? Voro verkligen hans verser så usla, att de ej förtjänade tryckas? Men det var ju icke en enda af alla dem, han besökt, som ens hade läst igenom hans opus ! Den tanken slog honom som en blixt och kom honom att ånyo i någon mån repa mod. De hade ej läst det, nej, det var sannt. Huru kunde de då döma? Träffade han blott på någon, som ville läsa hans verser, så skulle nog allt blifva bra igen! Så gaf han sig då åter ut på samma jakt, sedan han slutat sin tarfliga middag. På många dörrar klappade han förgäfves, på många klocksträngar drog han utan någon som helst lön för sitt besvär; man var icke hemma, man tog icke emot, han skulle komma igen. Eller också det ideliga: »Poesi, idyll? Omöjligt, min bäste herre, omöjligt!» Men så kom han då sent omsider, när det började lida till kvällen, och gaslyktorna redan länge varit tända, och folklifvet på smågatorna började mojna ur, och hans dunkande hufvud värkte af ansträngning och ringde och gungade mellan axlarne, och hans ben snafvade under honom för hvarje aldrig så liten isvalk i snöläggningen på gatan, till en gammal beskedlig förläggare långt uppe på Norr, ända vid Uplandsgatan, som icke ens stod upptagen i kalendern, och hvilkens adress han snokat upp, vete Gud hur och när. Att det icke var någon förläggare comme il faut, det kunde han då redan förstå af det lilla låghalta, omålade trähuset, där han bodde, af den gamla trätrappan, som gnisslade och knakade för hvart steg, han tog — aldeles som där hemma — och af förstugan där uppe, där det var så mörkt som i en säck, och där han fick trefva både länge och väl, innan han lyckades få tag i en nyckel med ty åtföljande dörr. Och gubben själf sedan, där han satt innanför vid sitt skrifbord med en ofantlig grön skärm på lampan och ännu en dylik fastbunden öfver ögonen, han såg då ut, som om han kunde behöfva mer än ett vinstgifvande förlag, och var allt annat än comme il faut. Men huru välsignade icke Lager honom gång på gång i sina tankar, när han gick den långa vägen hem på kvällen ! Han hade icke vändt honom ryggen, icke snäst af honom, icke talat om hans verser som om odugligt skräp, utan lofvat att läsa igenom dem och skulle lemna svar i morgon vid samma tid. När Lager om morgonen kom på kontoret, mötte honom principalen i förstugan. »Var herr Lager sjuk i går?» »Nej — det var jag inte», svarade Lager stammande och förlägen. »Nå-å, hvarför var då inte herrn här? . . . Hvasa?» Intet svar; han bara rodnade och slog ned ögonen. »Jag har icke haft anledning till missnöje förut för herr Lagers sknll. Låt det icke hända en gång till.» (Forts.) Konstnärsförbundets utställning i Theodor Blanchs Konst-Salong. Inträdesafgiften är för den återstående tiden nedsatt till endast 50 öre, för att äfven en större allmänhet må beredas tillfälle att taga den intressanta utställningen i betraktande. Utställningen fortgår ännu endast en kortare tid, hvarför den konstälskande allmänheten icke bör uppskjuta sitt besök till de sista dagarne, emedan det alltid vid dylika utställningar visat sig att trängsel då blir rådande. Upprop till Iduns läsarinnor. läsarinna af Idun ställer härmed till alla Iduns medläsarinnor en vänlig bön om ett VfcT4, postporto (10 öre) till värmledningsfonden för Säters kyrka. Den lilla staden Säters 540 invånare med sin landsförsamling, 1,884 invånare, är ett af de fattigaste samhällen inom Dalarne, enär det ej som de öfriga dalförsamlingarna eger någon skog. Utskylderna belöpte sig förlidet år till för staden 5| och för landsförsamlingen 281 pr bevillningskrona. I 8 år har det lilla samhället arbetat på en fond för värmledning i kyrkan, men ej förmått höja den till mer än 600 kronor. Och nu står den vackra kyrkan vid Säterdal kall. Och i den lilla komministergården finner man ett offer för den kalla kyrkan, den gamle pastorn, bunden vid sin säng, förlamad af rheumatism. Ärade medläsarinna af Idun, drag ett strå otill stacken genom att till ordföranden i kyrkorådet Säter insända ett 10 öres postporto, du gör med din gåfva en god gärning. Vår redaktör säger oss, att Idun utgår till 19,000 hem och läses af mångdubbelt Here; de förenade små gåfvorna skulle kunna bilda en stor summa. Resultatet skall ock införas i Idun. Så vill jag till sist till detta lilla upprop lägga Jakobs ord: »Den som kan göra godt och gör icke, honom är det synd». Märta Stamberg.