Idun: 1890

604 IDUN 1890 finge något. Nu hade hon ett, och nu fick Elise göra som hon var van. Julkvällen var inne, men i Märtas rum var det mörkt. Erik satt i soffan, hon stod vid fönstret och gret. Ett lätt lager af snö låg öfver bergen. Björkarne i dungen nedanför landsvägen stodo stilla och kala i den kalla, lugna kvällen. Sjärnorna strålade. Det var helgfrid i naturen. Stillheten därute verkade lugnande på Märtas sinne. Stjärnorna däruppe kommo med julhelsning också till henne. De påminde henne om barndomen, om det ensamma lifvet ute i världen, och en känsla af lycka smög sig öfver henne. Hon stod ju icke längre ensam, och visst hade hon något att lefva för. Erik hade varit förståndig, då han förbjöd sykvällarne. Så nervös och klen som hon varit i höst, hade hon aldrig kunnat sköta dem. Han var god och kärleksfull — men hon! Var hon ens en förståndig kvinna, och vore hon värdig att blifva mor? Den, som hehöfde uppfostras, det var hon själf. Hon knäppte ihop händerna och bad Gud om förlåtelse för sin retlighet och otacksamhet, bad om nåd till att i någon mån kunna fylla de plikter, som väntade henne, de högsta för kvinnan, och ju längre hon bad, desto hopp fullare tedde sig framtiden. Hon torkade bort tårarne och vände sig om. Skulle också Erik förlåta henne? Hon gick med dröjande steg bort till soffan, slog armarne om hans hals och hviskade: »Förlåt mig!» Han drog henne ned på sitt knä och kysste henne. Så sutto de, då Elise öppnade salsdörrarna. Därute var tjänstfolket samladt. Märta nickade vänligt åt dem, gick fram till pianot och tog upp julpsalmen. Den lilla församlingen stämde in. Erik hade stannat vid dörren. Den tända granen, det högtidsklädda folket och framförallt Märta grep honom så underbart. Han hade aldrig varit med om en sådan julafton, och han önskade, som då han var liten gosse och gladde sig åt julklapparna, att kvällen aldrig skulle taga slut. Syskonen kommo ut på annandagen och stannade till öfver nyår. Märta var sig lik som i sin flicktid, och det ena vinternöjet aflöste det andra, men ändå kunde ej Erik tillbakavisa en hemlig fruktan att mista henne. Denna känsla öfverväldigade honom stundom så, att han ej kunde dölja den. Märta försökte då göra honom förtrogen därmed. Träden därute började åter löfvas, lärka och gök, bjödo i parken våren sitt välkommen; och i hvarje blomma, som slog ut i skogen eller på trädgårdssängen, såg Märta en bekräftelse på uppståndelsens löfte, men hos Erik väckte hvarje sådan tanke, hvilken han genast förknippade med Märtas död, ett utrop af smärta. ken vaknade. Ögonen följde redan ljuset, handen slöt sig omkring hennes finger, men hon var ej säker på, att han ännu kände henne. Hon tänkte sig så lifligt in i den tid, då han skulle kunna säga det första ordet och stå^på de små fotterna, gå från stol till stol, peka på föremålen i rummet med ett undrande: »se där.» Då skulle hon säga sakens namn, men aldrig lära honom något, som han icke såg och ej själf ville ha reda på. Hennes undervisning skulle blifva konkret. Hon skulle lika litet på det andliga som fysiska området gifva sitt barn osmältbar föda, men det visste hon genom erfarenhet, att den, som andligen skulle nära en varelse, måste ha gjort denna själens föda till sin andes egendom, eljes blef den ej användbar för ett spädt förstånd. Härtill fordrades studier och vidsträckta kunskaper, och så kom hon åter till sina älskade böcker och sin grubblande tankevärld; men hennes planer sträckte sig långt bortom de första kunskaperna. Hon ville hela tide a bli sin sons lärarinna, och hvad hon på delta område föresatte sig, det visste hon sig kunna drifva igenom. Hon hade alltid älskat att kämpa med stormen, och hon gjorde det ännu. På hennes helsa berodde gossens, och hon skötte sig omsorgsfullt. Bergvandringarna satte icke endast blodet i friskare fart och gåfvo kinderna en högre färg. Hon kom från den vidsträckta utsikten med vidgade andliga vyer och med en blick, som talade om kraft och kärlek. Erik beundrade henne mer än någonsin, och han slod ofta långa stunder och såg på mor och barn, men han förstod Benne ännu mindre än förr. En augustidag sköt Märta den lilla vagnen utom trädgårdsgrinden och fram öfver den grusade vägen, som ledde till sjön. Harald hade aldrig förr gjort en så lång färd, men hans mor längtade ned till stranden. Bassängen återspeglades i vattnet. Det var lugnt och ljumt i backsluttningen. Märta ställde vagnen i skuggan och tog fram en bok, papper och blyertspenna. Harald sof så godt, medan vinden och vågorna sjöngo hans vaggsång. Bina flögo kring ljungen och sögo honung, en lärka flög drillande öfver sjön, midt emot på andra stranden höllo några barn på att kläda af sig, nu hoppade de ned i vattnet. Hon hörde dem skrika till hvarandra och såg i detsamma bort till bassängen. Den begagnades ej mycket nu för tiden. Hon kom att tänka på, hur länge sedan det var hon seit sina svägerskor, ej sedan hon blef frisk. Hon var sig lik, själfvisk som vanligt. Så drog hon en suck. Boken hade hon glömt, nu tog hon upp den. Det var en fransk grammatik. Hon öppnade den och skref på det rena bladet: * * Det var en riktigt skön midsommardag. Tant Anna, Elise och ett par af jungfrurna hade tidigt på morgonen rest till kyrkan i närgränsande pastorat. Det var därför så tyst i det stora huset. Sommarvinden lekte med bladen på fruktträden och for smekande fram öfver blommorna. Träden hade sin nya sommarskrud nyss rentvagen af ett mildt sommarregn. Svalorna flögo hvinande från och till sina reden under takåsen, i körsbärsträden sjöngo bofinkarne och fram öfver sandgången trippade den näpnaste lilla sädesärla. Dörrarne till verandan stodo öppna för att kunna insläppa hela knippen af solstrålar. Dessa uppfångades på sufletten af en barnvagn. Därunder slumrade en späd liten världsborgare, som dagen förut döpts till Harald. Vid vagnen satt Märta. Hon var klädd i en morgonrock af ljusblått flanell, kring halsen hade hon en veckad, hvitjspets, sammanhållen af en dyrbar brosch, och på hufvudet en ungmorsmössa. Ernst Björks dikter lågo uppslagna i hennes knä, men hon läste icke. Hennes ögon följde barnets minsta rörelse och hennes öra tycktes ej uppfånga annat ljud än den hastiga, regelbundna andhemtningen. Det var första gången hon lemnats alldeles ensam med sitt barn, och hon njöt af tanken på att hädanefter själf få sköta honorm Det var så underbart att ha en sådan liten va reise i sina armar och veta, att detta späda lif var så beroende af henne, och det ej allenast hans fysiska varelse, utan i än högre grad det psykiska. Vissheten om, att de intryck hon gaf honom skulle blifva afgörande för hela lifvet, fyllde henne med bäfvan. Barnets rum blef blef en helgedom, dit intet orent skulle få inkomma, och hans dagar invigde hon med de varmaste böner. Dag efter dag såg hon, hur han utvecklades, och hon undrade, hur länge det skulle dröja, tills tan- »Han skall kunna, hvad jag ej kan, han skall hinna, hvad jag ej hann, han skall finna, hvad jag ej fann, och han skall, med Guds hjälp, kunna bli en man.» Hon läste versen och log, men om nu Gud tog igen sitt dyrbara lån, om Harald, som så många andra små, dukade under för en barnsjukdom! Det var icke första gången den tanken kom öfver henne. Hon hade så ofta, när hon njutit af att se på hans friska kinder och lugna sömn, gripits af denna förgängelsens känsla, som ligger utbredd öfver våren i norden. Man känner genast, att denna härlighet är kort. För att förströ de vemodiga tankarne, slog hon upp verben och förhörde sig. Hon läste högt. Det blef roligare för hvarje stund. De främmande orden rullade mekaniskt öfver hennes läppar, medan glada skolupptåg tittade fram mellan tempusen. Hon tyckte sig nästan höra kamraternas hviskningar, om hon ej ögonblickligen kom på rätt stråt. Det var isynnerhet ens stämma, som ljöd så tydligt, att hon måste vända på sig för att se, om den ljuslockiga flickan satt bakom henne. Hon fick i stället se Erik och blef mycket rädd. »Hvad i all världen tar du dig till,» sade han och tog boken ifrån henne; »läser franska som en skolflicka! Hvad tänker du på, jag förstår dig inte?» »Jag uppöfvar mina skolkunskaper för att, när Harald behöfver det, kunna hjälpa honom.» Han såg på versen, som hon skrifvit. »Hvad vill det här säga ? Hvad tänker du göra pojken till? Tänker du i honom inplanta dina egna besynnerliga idéer? Kom ihåg, att han också är mitt barn !» »Fy Erik, att du kan tala så! Vår gosse skall bli hvad Herren skapat honom till, och med hans hjälp vill jag uppfostra honom, så att han en dag blir till välsignelse, på hvilken plats han än kommer att stå.» »Och detta skall ske, därigenom att du konjugerar franska verb?» »Jag förstår ej,’ hvad som föranledt dig att komma hit och gräla på mig.» Erik satte sig på en sten, och medan han hastigt repade lingonen, som växte på tufvan bredvid honom, fortsatte han uppretad. »Jag skall en gång för alla säga dig, min kära Märta, att jag ej tycker om det lif du nu för. Du måste ändra det, icke för min skull, jag är van att komma i andra eller tredje rummet, men för din egen och den samhällsställning du intar. Du behöfver alldeles icke göra dig till barnpiga, men du unnar ingen annan att röra din afgud.» »Han är visst icke min afgud. För den synden ber jag dagligen Gud bevara mig, ty jag är viss om, att afgudar jag mitt barn, måste Herren taga det ifrån mig.» »Se så, äro vi nu där igen. Skall döden ständigt sväfva för dina tankar. Om du som andra fruar hade ett handarbete, om du sydde pojken kläder, skulle jag ej säga ett ord, ty det gjorde min mor. Men att gå och göra upp framtidsplaner och repetera sina skolkunskaper för att om många herrens år lära ett barn att läsa, liksom det ej funnes en skola i hvar vrå, det tycker jag ej om. Vi skola skaffa oss en bra barnjungfru, så kan du egna dig litet åt sällskapslifvet. Det skall skingra dina sjukliga idéer, och trifs du ej bland mina släktingar, kan du ju bjuda hit några af dina vänner. Lina hade en bra flicka på förslag.» »Så dum jag var, som ej vid mitt giftermål tog mina älskvärda svägerskor med i räkningen.» »Nu tar jag vagnen och kör hem.» Han lyfte den helt behändigt ner på vägen. Märta gick tyst bredvid. (Forts.) (S' Från Iduns läsekrets. Till redaktionen för tidningen Idun. Uti n:r 45 af eder ärade tidning förekom i en uppsats med öfverskrift »Georgina Sommelius-Bottero»' ett yttrande om sånglärarinnan madame Marchesi, hvilket kanhända kunde tåla någon jämkning. Då jag själf idkat sångstudier för nämnda lärarinna under Here år, men det oaktadt ingalunda räknar mig till skaran af hennes blinda beundrarinnor, torde den uppfattning, som jag under denna tid hunnit förskaffa mig, angående såväl hennes värde som människa som hennes duglighet som lärarinna, kunna ställas upp emot det, som publicerats i eder tidning. Signaturen Erik S—n har i nämnda uppsats anfört yttranden af fru Sommelius-Bottero, däri hon vid anställd jämförelse mellan fru Stenhammar och madame Marchesi finner den senare fåfäng, ytlig samt behäftad med ett allt lör utprägladt förvärfs begär. Hvad nu fåfängan och förvärfsbegäret beträflar, så tillkomma dessa två egenskaper henne uteslutande såsom människa och kunna, enligt mitt förmenande, icke sättas i något rimligt sammanhang med dugligheten hos hennes undervisningsmetod. Hvad återigen ytligheten beträffar, så torde resultaten utaf hennes verksamhet som sånglärarinna tämligen afgjordt vederlägga detta tillmäle. Det torde nämligen finnas få af madame Marchesis lärjungar, som ej måste tillstå, att lärarinnan Marchesi genom sitt klara, intelligenta och genomtänkta undervisningssätt försonade, hvad hon såsom mindre oegennvttig och kanhända något ytlig person låter komma sig till last. Åtminstone tyckes mängden af lärjungar samt de omdömen kritiken tilldelat flere utaf dem, sedan de af henne blifvit fullt utbildade, vittna om en samvetsgrann och dugande lärometod. Men måhända äro ofvan anförda yttranden af fru Sommelius-Bottero fällda, innan hon fullt lärt känna sånglärarinnan Marchesi. Härför talar såväl den lärotid, som fru S.-B. hos henne tillbragte, som de lysande framgångar hon efter denna lärotid har att uppvisa, Zulamith Wellander. m* Med detta nummer följer ett cirkulär angående Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige lotteri, å hvilket vi bedja få fästa våra läsarinnors uppmärksamhet.