Sida 166
Tiggaremunkordnar ...
om den gyllende tiden då caffe war i bruk (s. å.). Men det var egentligen genom sånger i idyllisk och bacchanalisk ande T. ådrog sig samtidens uppmärksamhet, delvis dess misshag, då man ej gerna medgaf giltigheten af den romerska satsen »vita verecunda est, musajocosa mihi» (mitt lif är rent, fast min sång skämtar). Också skildrar E. M. Fant honom i en anteckning, sannolikt grundad på lösa hörsagor, såsom »oändligt qvick, men i samma grad oordentlig i sin lefnad». Säkert är, att hans skaldestycken, dels tryckta i »Svenska parnassen» 1785, dels och till större delen förvarade i en af skalden sjelf skrifven samling å Kungl. biblioteket, innehålla endast få och tämligen tama dryckesvisor, liksom äfven de satiriska qvädena äro af underordnad art, med undantag af det på sin tid berömda »bannbref från Apollo till J. G. Oxenstierna». Deremot äro idyllen och den halft vemodiga kärlekssången hans rätta element. »Der rör han sig med en ledighet, en smak, en känsla, som än i dag verka på ett ganska behagligt sätt. En eller annan gång bryter en doft af skämt eller en fläkt af ironi genom stämningen, som derigenom blir endast så mycket mer tilltalande». Bildad genom studiet hufvudsakligen af de franske vådevillisterna, efter hvilka han tolkat åtskilligt, samt i hög grad begaf vad med öra för språkets välljud och rytmik, valde T. för sina små stycken sångformen, med begagnande af franska kupletter och arier, samma skatt, ur hvilken hans samtida och vän Bellman med så fulla händer öst. Hans skaldefrändskap till denne visar sig dock mer som ett allmänt slägttycke, beroende på gemensamma förutsättningar i vitterhet och tidsande, än såsom frukt af en särskild efterhärmning. Säkert synes vara, att T., med längre lifstid och utvecklad under gynsamma förhållanden, skulle blifvit en af den gustavianska vitterhetens prydnader. -- T. utnämndes 1770 till kommissionssekreterare i Konstantinopel, afreste 1771 (med anledning af denna färd diktade Bellman ett »bacchanaliskt häroldskapitel») samt anlände på sommaren till sin bestämmelseort, der han efter knappt två dygns sjukdom afled d. 15 Sept. 1772. -- Jfr »Bellmans skaldefränder» i Eichhorns »Nya svenska studier» (1881). -rn.
Tilborch, Gillis van, flamsk målare, f. 1625 i Bruxelles, d. derst. 1678, var lärjunge af David Teniers d. y. och blef 1654 mästare i Bruxelles' gille. Han liknar sin lärare, men är i rikare kompositioner mera öfverhopad och påminner ibland om Cracsbeeck. Af hans arbeten är det mest bekanta hans signerade Bondbröllop (i Dresden). Dessutom finnas af honom signerade taflor på flere håll, t. ex. Bondslagsmål (1660) och Vaktrum (1669; bägge i Gall. Liechtenstein i Wien), Familjemåltid (Haag), Handtverkarekalas (Köpenhamn), Rökare (1658; i Petersburg) m. fl. C. R. N.
Tilborg (Tilburg), stad i nederländska prov. Nord-Brabant, 22 km. s. v. om 's Hertogenbosch och omkr. 20 km. ö. om Breda, genom jernvägar förenad med dessa städer. 33,177 innev. (1888). Stora klädesväfverier, som sysselsätta 5--6 tusen arbetare, samt kalikåtryckerier.
Tilbury [ti'llböri], Eng., ett lätt, enspännigt, tvåhjuligt och öppet åkdon, uppkalladt efter den ursprunglige tillverkaren.
Tilbury [tillböri], tvänne byar (East T. och West T.) i engelska grefskapet Essex, på Thames' venstra strand, midt emot Gravesend. Vid West T. ligger Fort T., ett af Henrik VIII till Thamesmynningens skydd anlagdt fäste, som sedermera blifvit ombygdt och förstärkt.
Tilde, Sp., »streck», kallas tecknet öfver mouilleradt n (= nj) i spanskan, t. ex. i señor.
Tilden, Samuel Jones, amerikansk politiker, f. i staten New York 1814, d. 1886, studerade vid Yale-college och universitetet i New York, egnade sig derefter åt advokatyrket och tog från 1860 med ifver del i sin stats politiska lif. Han hyllade det demokratiska partiets åsigter och var sedan 1866 länge ordförande i statens demokratiska komité. Han bekämpade och sprängde den beryktade »Tammanyringen», ökade derigenom sitt redan stora anseende och valdes 1874 till staten New Yorks guvernör. 1876 uppställde demokraterna honom vid »democratic national convention» såsom sin kandidat vid valet af Förenta staternas president, men han måste med 1 rösts minoritet vika för republikanernas kandidat, Hayes.
Tiles [tejls], Eng. (af Lat. tegula, tegel), olikfärgade, än glaserade, än oglaserade flisor (plattor) af bränd lera, hvilka sammansättas till mosaikartade, geometriska mönster och nyttjas som dekorativ golf- och väggbeklädnad för vestibuler, förstugor, offentliga lokaler o. s. v. Jfr Mosaik, sp. 377.
Tilia. Se Lind.
Tiliaceae Juss., bot., en nat. fam. af resliga träd eller buskar (sällan örter), hos hvilka de båda bloinhyllena äro fria, 5-bladiga och regelbundna samt fodret snart affallande. Ståndarna sitta knippevis, emedan flere bildats af hvarje ståndareblad, som blifvit deladt ända ned till basen, hvarför Linné förde dessa växter till kl. Polyandria (många fria ståndare på fruktfästet), ehuru tiliacéerna morfologiskt borde förts till kl. Polyadelphia (ståndarna sammanvuxna med strängarna i flere stammar). Alla hafva fullständiga, inåtvända knappar. Pistillen är 1, med 5-rummigt fruktämne samt 2 fröägg i hvarje rum. Genom felslagning hos de svenska arterna utvecklas endast 1 rum, så att den mogna frukten blir en 1-rummig, 1--2-fröig nöt. Af familjens 40 slägten finnes endast ett (Tilia, lind) i Europa. De öfriga tillhöra de varmare jordbältena. Basttågorna äro ofta långa och sega och hafva derför teknisk användning (lindbast, jute). Jfr Beklädnadsväxter, Corchorus och Lind. O. T. S.
Tilla, ett i Central-Asien cirkulerande guldmynt, räknas vanligen = 4 silfverrubel.
Tillaeus, Petrus (Petter), ingeniör, född i Falun, blef 1717 stadsingeniör i Stockholm, utnämndes 1748 till rådman derst. och dog dersammastädes d. 11 Febr. 1754. Hans långa tjenstetid såsom stadsingeniör kännetecknas af
Källa: Project Runeberg ·
