Sida 216
Ångermanlands östra kontrakt ...
vatten, som blandar sig med vätskan och sålunda ökar hennes volym samt förtunnar henne. Man erhåller direkt äfven mycket starka lösningar, om man låter ångan verka på salt, socker o. dyl., och ur färgträspånor kan man på detta sätt fullständigt utdraga färgämnet. Af någon vigt är metoden äfven för landthushållningen, i det att foder, som uppmjukats genom ångkokningen, är mera smakligt för kreaturen, om också ej, såsom vanligen uppgifves, särdeles mycket lättsmältare; det gör djuren ömtåliga och bör ej gifvas åt andra än gödsvin. — I alla de fall, der det af ångans förtätning uppkomna vattnet icke får komma i beröring med vätskan (t. ex. vört i bryggerier; mäsk i spritfabriker, sockersafter), ledes ångan till mellanrummet mellan kärlets dubbla bottnar eller till spiralformigt vridna rör, anbragta öfver kärlets botten. Ett enkelt sätt för ångkokning af vegetabiliska födoämnen är att anbringa dem i kokkärlet på en sållartad ställning ofvanom det kokande vattnet, från hvilket het ånga då tränger upp genom sållhålen och verkar på råämnena. För större spisinrättningar (t. ex. »ångkök», se d. o.) användas slutna grytor, i hvilka rör från en ångpanna ledas in och de heta vattenångorna lika snabbt som kraftigt genomtränga råämnena. Sålunda beredd mat är särdeles välsmakande. Se äfven Papins gryta.
Ångkultur, åkerjordens bearbetning medelst plogar eller harfvar, hvilka drifvas med ångkraft. Se Plog, sp. 1404.
Ängkök, folkkök (T. volksküchen), kallas offentliga, vanligen af kommunerna eller af välgörenhetsföreningar anlagda eller understödda anstalter, hvilkas bestämmelse är att förskaffa den fattigare befolkningen en god och närande, om ock enkel, kost till tänkbart billigaste pris. Maten beredes i stor skala och hälst medelst ångkokning (se d. o.) samt utportioneras såväl till spisning på stället som till afhemtning. Dylika inrättningar finnas numera i många större städer och industriella samhällen, särskildt i Tyskland (det första folkköket derst. öppnades i Leipzig 1849), Österrike-Ungern, Ryssland och Holland. I synnerhet hafva de tagit fart i Tyskland efter öppnandet af det första folkköket i Berlin 1866. År 1891 funnos i Berlin 15 sådana, i hvilka 10 à 12 tusen personer dagligen intogo sin måltid. Det första ångköket i Sverige anlades i Göteborg 1858 (s. å. fick Kristiania ett förträffligt sådant, ännu i verksamhet), och d. 10 Jan. 1859 öppnades ett dylikt i Stockholm i huset n:r 82 Regeringsgatan (se derom »Illustrerad tidn.» 1859, n:r 2 o. 3). Tilloppet till dessa båda var i början mycket stort, men aftog hastigt, och inrättningarna egde ej länge bestånd. Äfven i andra städer följdes exemplet, men med samma nedslående resultat. På 1880-talet inrättades i Malmö ett fortfarande mycket anlitadt ångkök, och under samma årtionde anlades tvänne sådana i Stockholm (det ena, anlagdt på Kungsholmen af grosshandl. L. O. Smith, flyttades sedan till Sundsvall). Det är emellertid först med de tre på hösten 1891 i Stockholm öppnade, under prins Karls hägn ställda ångköken, som dylika inrättningar derstädes synas hafva tillvunnit sig förtroende af just dem, till hvilkas bästa de anordnas. Dessa trenne kök (ett på Östermalm, ett på Södermalm och ett på Kungsholmen) voro under den första vintern endast provisoriska, men blefvo följande höst permanenta, hvarjämte en filial till Kungsholmsköket inrättades. I regeln serveras endast middagsmål. Portionerna (soppa samt fläsk eller kött med potates) äro af två slag: »större» portion, à 20 öre, och »mindre» portion, à 15 öre, båda utan bröd. Under räkenskapsåret d. 1 Okt. 1892–1 Okt. 1893 uppgick middagsportionernas antal (för alla fyra köken) till 478,526. Inkomsterna belöpte sig till 105,848 kr., utgifterna till 111,712. — Um anläggningen och skötseln af folkkök se M. P. Wolff: »Die ernährung der arbeitenden klassen» (1885), och G. Retzius' upps. i »Aftonbladet» 1891, n:r 265, 267 och 268.
Ångmaskinen (D. dampmaskine, T. dampfmaschine, Fr. machine à vapeur, Eng. steam-engine) består, i sin enklaste form, af en cylinder, i hvilken en piston, påverkad af ångtrycket, röres fram och åter. Pistonens fram- och återgående rörelse öfverföres till en vef (se d. o.), som derigenom erhåller en kringgående rörelse. — Fransmannen Denis Papin var den förste, som framställde idén att medelst ånga drifva en uti en cylinder rörlig piston fram och åter. Han hällde vatten i bottnen af ett cylindriskt kärl och inpassade ofvantill i cylindern en piston. Denna apparat var den första ångmaskinen (1690). Den gick emellertid så långsamt, att den blef utan praktisk användbarhet. Tanken att medelst en af ånga fram och åter drifven piston åstadkomma för praktiska ändamål brukbar drifkraft upptogs sedermera af en engelsk smed vid namn Newcomen, som 1711 uppsatte en sådan apparat vid en kolgrufva i närheten af Wolverhampton, i ändamål att dermed uppfordra vatten. Denna apparat hade en särskild ångpanna, och ofvanpå denna var ångcylindern fäst. Vatten insläpptes i cylindern för ångans kondensering, och såväl ånga som kallvatten utsläpptes med kranar, som sköttes för hand. Detta arbete utfördes vanligen af unga gossar, och en sådan vid namn Humphrey Potter föll på den idén att genom ett system af snören och motvigter låta maskinen sjelf utföra detta arbete. Han lyckades fullständigt och blef derigenom uppfinnaren af den första sjelfverkande ängmaskinen. En sådan kom omkr. 1730 till Sverige, och en beskrifning öfver denna »eldoch luftmachin vid Dannemora grufvor» författades af M. Triewald (1734). De framsteg, som dittills blifvit gjorda, voro emellertid mera att tillskrifva tillfälligheter än beräkningar. Först sedan lagarna för det bundna värmet blifvit uppställda och bevisade, af professor Joseph Black i Edinburgh omkr. 1762, kunde en konstruktion af ångmaskiner på vetenskapliga grunder komma ifråga; och det var den skotske mekanikern James Watt (se denne) i Glasgow, som genom sina uppfinningar blef den egentlige grundläggaren till vår tids ångmaskin (1769). Han konstruerade bl. a. särskilda kondensorer med tillhörande
Källa: Project Runeberg · ·
