Sida 144
Enligt Buchners uppfattning äro antitoxinerna således, äfven om de bildas i den immuniserade organismen, icke att betrakta som reaktionsprodukter af denna, utan de äro modifierade produkter af sjelfva de specifika bakteriecellerna. Andra forskare hylla den motsatta åsigten. För öfrigt är att märka, att likaväl som en individ kan vara mottaglig för bakterie-infektion och dock såsom giftskyddad ej skadas af bakteriernas utveckling, likaväl kan han vara immun, d. v. s. oemottaglig för smitta, och det oaktadt dödas af mikrob-giftet, om detta på en gång i stor mängd (såsom vid patologiska experiment) införlifvas med hans organism. Immunitet och giftskydd äro således två olika saker; antitoxinerna förläna egentligen ej immunitet, utan endast giftskydd och ej ens alltid detta. Äfven om ett smittadt djur redan insjuknat i de af mikrobgiftet framkallade symtomen, kan ett införande i dess kropp af de af samma slags mikrober producerade antitoxinerna i vissa fall medföra botande af den annars med säkerhet dödligt förlöpande sjukdomen, i andra, mera framskridna fall åtminstone ett förlängande af lifvet. Dock synes städse den terapeutiskt verksamma dosen af en antitoxin vara mångdubbelt större än den profylaktiskt verkande, immuniserande eller rättare giftskyddande dosen.
Beträffande antitoxinernas kemiska natur vet man intet med säkerhet. Man har visserligen ur blodet från immuniserade djur kunnat utfälla ämnen, hvilka förhållit sig som ägghvitartade, och hvilkas lösningar visat hög grad af antitoxisk verkan. Ja det uppgifves äfven, att man kunnat direkt ur vissa patogena bakteriers kulturer isolera dylika. Men det är högst sannolikt, att den eller de verksamma substanserna dervid varit uppblandade med en stor mängd andra ämnen. Också hafva mycket olika åsigter uttalats såväl om antitoxinernas som om de dem antagligen ganska nära stående toxinernas kemiska egenskaper. Hammarsten framhåller särskildt en mängd analogier mellan dessa ämnen och enzymen, om hvilkas kemiska natur ju ej häller något med säkerhet är bekant. Antitoxinernas framställning för praktiska ändamål sker i de flesta fall så, att man genom lämplig behandling gör ett djur immunt för eller rättare i stånd att tåla mångfaldigt större bakteriegiftmängder än dem, som ofelbart skulle döda ett icke behandladt djur af samma art. Detta kan utföras på flere sätt. Vanligen går man till väga så, att man genom värme, kemiska medel (t. ex. jodtriklorid) eller på annat sätt försvagar kulturen af de ifrågavarande bakterierna, till dess djuret kan tåla vid en insprutning af dem eller det af dem producerade svaga giftet. Genom att småningom öka virulensen hos de insprutade bakterierna eller giftet vänjer man efter hand djuret att motstå ingrepp, som annars ofelbart skulle döda, och ökar alltmera halten af antitoxiner i dess blodserum till dess slutligen en ringa mängd af detta, insprutadt i ett obehandladt djur, gör det sistnämnda oemottagligt för sjukdomen i fråga, och en större mängd till och med kan bota den redan utbrutna sjukdomen. Behring, som på detta område utfört så betydelsefulla arbeten, har emellertid åtminstone för difteri och tetanus (de båda sjukdomar, som i detta hänseende hittills mest studerats) iakttagit, att på ofvan anförda sätt behandlade djur fortfarande kunna vara immuna, äfven sedan deras blodserum ej längre innehåller några påvisbara antitoxiner, liksom att å andra sidan under vissa förhållanden en högst betydlig halt af antitoxiner i blodet kan vara förenad med »öfverkänslighet» gent emot giftets verkningar, iakttagelser, hvilka synas ådagalägga, att giftskyddet beror ej ensamt på närvaro af antitoxiner, och att vi ännu äro långt ifrån en tillfredsställande lösning af immunitetens invecklade problem. — Såsom ofvan nämnts, stå toxiner och antitoxiner ur kemisk synpunkt hvarandra antagligen ganska nära. Det är dock mindre sannolikt, att de senare uppkomma ur de förra, utan troligen bildas båda samtidigt af de patogena bakterierna. Men vid inverkan på dessa eller deras produkter af försvagande agentier sönderdelas toxinerna lättare, så att efter en viss tid öfvervägande eller uteslutande antitoxiner återstå. Antitoxinernas verkan förklaras i öfverensstämmelse härmed af Buchner m. fl. (i motsats till Behring o. a.) bero icke derpå att de vare sig utom eller inom kroppen direkt förstöra toxinerna (en blandning af toxiner och antitoxiner, som är utan verkan på t. ex. möss, kan vid samma dosering visa tydlig giftverkan på marsvin, hvilket ju utvisar, att toxinerna ej förstörts), utan derpå att de genom djurorganismens förmedling så att säga lägga beslag på dess väfnader och cellgrupper och derigenom hindra dessa att upptaga och skadas af toxinerna. Det behöfver ej sägas, att denna förklaring liksom så mycket annat, som tillhör detta dunkla område, ännu är endast en hypotes.
Slutligen må nämnas, att på allra sista tiden försök gjorts att framställa antitoxiner på rent artificiel väg, utan hjelp af vare sig bakterier eller infekterade högre djur, nämligen genom elektrolys af hundblodserum, hvarvid lösningar skola erhållits, som visat sig verksamma mot difteri (hos kaniner). Ännu är dock denna metod alldeles för litet pröfvad för att något omdöme om dess betydelse skall kunna afgifvas. S. J–n.
*Antivari eröfrades af montenegrinerna i Jan. 1878 och tillerkändes dem i Berlinfreden s. å.
Antofagasta. 1. Provins i Chile (sedan 1884, förut i Bolivia) på ömse sidor om vändkretsen, begränsad i v. af hafvet, i n. af prov. Tarapaca, i ö. af Bolivia och Argentina, i s. af prov. Atacama, har en areal af 187,000 qvkm., med omkr. 36,000 innev. Anderna med en rad väldiga vulkantoppar af omkr. 6,000 m. höjd bilda nordöstra gränsen och dela sedan provinsen i två olikstora delar. Landet, som utgör en del af Atacama (se d. o.), är utomordentligt torrt, om ock vid kusten stundom väldiga regnskurar nedstörta. Dess rikedom ligger i dess stora tillgångar på silfver-, guld-, bly- och kopparmalmer och dess oerhörda lager af salpeter och borax, hvilka chilenerna genom fördrag med Bolivia 1866 och 1874 hade erhållit rätt att bearbeta. Då Bolivia i Febr. 1879 återtog detta medgifvande, besatte chilenerna området, hvarmed kriget mellan Chile samt Bolivia och Peru inleddes. I freden 1884 tillerkändes området Chile. Jernvägar gå från staden A. och hamnen Mejillones till Huanchaca i Bolivia (640 km.) och från hamnen
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·

























