Sida 165
Det är den industriella arbetarefrågan, som hittills ådragit sig den största uppmärksamheten och framför andra varit föremål för vetenskapens undersökningar och lagstiftningens ingripande. De missförhållanden, för hvilka man söker råda bot, beröra närmast arbetarens inkomst och utgift samt hans ekonomiska framtidsutsikter, arbetets beskaffenhet, arbetstiden, bostadsfrågan och arbetarens personliga ställning till arbetsgifvåren.
I ögonen fallande är osäkerheten i arbetarens inkomst. Denna osäkerhet är visserligen ej en särskild egendomlighet för arbetslönen i motsats till annan inkomst. Men arbetaren har sällan någon annan inkomstkälla, och afsättningen af hans vara, arbetet, är synnerligen osäker. Visserligen ligger det i den store fabrikantens intresse att ständigt sysselsätta det antal arbetare, som fordras för att hans dyrbara maskinerier och andra anläggningar icke skola ligga räntelösa. Men just den moderna storindustrien är utsatt för ofta återkommande rubbningar, hvilka medföra afskedandet af talrika arbetareskaror. Orsakerna till dessa rubbningar äro exempelvis: öfverproduktion, ej blott af varor utan af — fabriker, kommunikationsmedlens utveckling, hvarigenom varor från andra orter med lätthet kastas in på marknaden, förändringar i tullpolitiken, modets vexlingar, krig och krigsrykten, penningkriser o. s. v. Svårigheterna för arbetaren att under sådana tryckta tider förtjena sitt dagliga bröd ökas derigenom att han i följd af den långt drifna arbetsfördelningen oftast är oskicklig att söka sig arbete inom något annat yrke. Det är emellertid ej nog med att arbetslönen är osäker, den är också ej sällan otillräcklig. Talet om »svältlöner» är alltför ofta icke blott ett agitatoriskt slagord. Visserligen finnes det äfven inom arbetsklassen flere lönegrader, hvilka medgifva en tillvaro, som lyfter sig öfver existensminimum och möjliggör tillämpandet af en högre »standard of life» (se d. o.). Men i de flesta industrigrenar finnes det en klass, der, trots allt slit och släp, medellönen knappast räcker till för tillfredsställandet af lifvets oumbärligaste nödtorft. Och om man, såsom sig bör, tager till norm arbetslönen för gifta arbetare, hvilka skola med densamma försörja både sig och sin familj, betyder en sådan lön brist och elände. I denna ställning befinna sig särskildt ofta s. k. »olärda» (unskilled) arbetare. Vidare måste i flere land qvinnor åtnöjas med löner, hvilkas upprörande knapphet väl må betecknas med det brännmärkande namnet »utsvettning», hvilket egentligen användes om arbetsförtrycket bland både manliga och qvinliga arbetare i »det svartaste London». Till ännu billigare pris fås barnarbetet, hvilket, i de yrken, der de små med fördel kunna användas, ytterligare ökar konkurrensen på arbetsmarknaden och nedtrycker lönernas nivå. Synnerligen betänkligt är det, när fattigvården, om ock oafsigtligt, bidrager härtill genom att »supplera arbetslönen» och derigenom bereder arbetsgifvaren tillfälle att aflöna arbetare till underpris i förlitande på att fattighjelpen skall fylla hvad som brister i familjens underhåll. — Ett annat missförhållande i fråga om arbetarens inkomst, som vuxit i jämnbredd med storindustriens utveckling, är svårigheten att med åren ernå en stegring i inkomster. Vanligen har arbetaren redan vid omkr. tjugofem års ålder nått den högsta arbetsförtjenst, som han någonsin kan påräkna. I forna tider, då handtverkerierna ännu blomstrade, kunde ganska ofta en arbetare »bli sin egen», sjelf stiga till mästare. Inom storindustrien kan endast i ytterst sällsynta undantagsfall arbetaren svinga sig upp till ledare af ett sjelfständigt företag; äfven förmannens eller verkmästarens platser äro synnerligen fåtaliga i förhållande till mängden af arbetare. Långt ifrån att kunna med åren hoppas på en förbättring i löneförmåner, har nutidens arbetare snarare att räkna på en försämring till följd af ålder, aftagande arbetsförmåga och ett större antal sjukdagar om året. Att arbetslönens höjdpunkt inträder så tidigt föranleder ingåendet af tidiga äktenskap. Men då arbetslönen ej stiger i samma mån, som barnantalet växer, utan bestämmes efter helt andra lagar, så blir den ofta otillräcklig för den stora barnskaran. För föräldrarna ligger då frestelsen nära att söka lindra nöden genom att i förtid, till men för barnens utveckling, använda deras arbetskraft; äfven tvingas icke sällan de små till bettleri, hvarjämte i de stora städerna redan minderåriga flickor offras åt prostitutionen.
För låg arbetslön, för lång arbetstid är mångenstädes den dubbla börda, under hvilken arbetsklassen suckar. De menliga följderna af en för långt utsträckt arbetstid ligga i öppen dag. Arbetarens kraft utnötes i förtid, hans helsa skadas, uppfyllandet af hans pligter såsom familjefader och medborgare omöjliggöres — att icke tala om att tillfälle beröfvas honom till vederqvickelse och andlig utveckling. Den enskilde arbetaren förnedras till »en lefvande arbetsmaskin», och ofta resa sig oöfverstigiiga svårigheter för honom att i associationen med yrkeskamrater söka ett medel att förbättra sin ställning. Att det öfverdrifvet långa arbetet äfven öfvar ett försvagande inflytande på afkomman har erfarenheten ådagalagt. Synnerligen menligt inverkar äfven nattarbetet, i synnerhet der det icke ordnas så, att arbetaren genom arbete i olika skift erhåller hvila hvarannan natt. Äfven då är det föga helsosamt att tvingas till att sofva på en onaturlig och mindre regelbunden tid samt under dagens buller, hvarigenom sömnen blir mindre stärkande. Kändt är äfven, att nattarbetet lemnar en sämre arbetsprodukt, ökar antalet olycksfall samt främjar dryckenskap och osedlighet bland arbetarna. Vanligast förekommer numera nattarbete — utom vid tillfällig brådska i fabrikationen — endast der, hvarest det af tekniska grunder är omöjligt att afbryta arbetet, exempelvis i hyttor och valsverk och andra verk, som gå vid s. k. ständig eld, samt i vissa kemiska fabrikationer. Dock händer det nog äfven att arbetsgifvare låta drifva nattarbete endast för att de dyrbara maskinerna icke skola under natten ligga obegagnade. Det uppgifves, att i vissa land nattarbetet i sådant syfte ökats, sedan många fabriker börjat att sjelfva »till husbehof» frambringa elektriskt ljus och derigenom vunnit ökad lätthet att för arbetsbehof förvandla natt till dag.
Äfven genom att nödig söndagshvila (se d. o. Suppl.) beröfvas arbetaren brytes mot en af
Källa: Project Runeberg ·
