Sida 216
missionssällskap verka för kristendomens spridning. Jordbruket, särskildt teodlingen, vinner allt större terräng. Teplanteringarna upptogo 1890 ett område af mer än 90,000 har, och värdet af den årliga utförseln af te öfverstiger 3 mill. pd st. Förvaltningen ledes sedan 1874 af en öfverkommissarie (chief-commissioner) med säte i Schillong.
Assapanen, zool. Se Flygekorr-slägtet.
Assarhaddon (Assur-akhi-idin), assyrisk konung. Se Assyrien, sp. 1234.
Assarsson, Per, jurist, universitetslärare, född i Asmundtorp, Malmöhus län, d. 27 Mars 1838, blef 1858 student i Lund, der han 1862 aflade filos. kandidatexamen och 1865 promoverades till filos. doktor på afh. Om Spinozas statslära och dess förhållande till Hobbe's och Rousseaus (1864). Efter att 1866 hafva blifvit juris kandidat förordnades han 1868 till docent och utnämndes s. å. till adjunkt inom juridiska fakulteten samt uppehöll från s. å. föreläsningar och examina i kriminalrätt och fr. o. m. 1876 derjämte i romersk rätt. I Nov. 1877 utnämndes han till professor i kriminalrätt och romersk rätt. Vid Upsala universitets jubelfest 1877 kreerades han till juris hedersdoktor. Död d. 3 Juni 1894. A. skref Om skadestånd enligt Sveriges allmänna lag I (1867; specimen för adjunktur), Svenska straffrättens allmänna del. Inledning (1877) och Svensk straffprocess (i »Nord. retsencyklopedi», 1880).
Assassin [-sä'ng], Fr. (»mördande», oemotståndligt tjusande), under 1700-talet benämning på skönhetsmoucher, bandrosor, burna på halsen, m. m.
Assemblée nationale [assansblē nasiåna'l], Fr. Se Nationalförsamling och Frankrike, sp. 206.
*Assens. 4,026 innev. (1890). A. är sedan 1884 förenadt med Odense medelst en jernväg. S. å. öppnades i A. en stor hvitbetssockerfabrik. 1893 egde staden 51 fartyg, om sammanlagdt 1,108 tons. E. Ebg.
Asser (Hebr. Ascher, »den lycklige»), en af de israelitiska stammarna. Dess land var en smal landsträcka från trakten af Karmel längs kusten till Aksib, derifrån in i landet upp mot Libanon. Det var i allmänhet fruktbart, särskildt slätten vid Akko. I Israels historia träder A. endast sällan fram.
*Assessor. Titeln gafs förr äfven åt apotekare. Jfr vidare Bergs-kollegium.
*Assi, A. A., dog 1886 i Nya Kaledonien.
*Assimilation. 2. Fysiol. Om assimilationen af växternas näringsämnen harva i senare tid åtskilliga vigtiga upptäckter blifvit gjorda.
Qväfvet, hvilket är af allra största betydelse för växtlifvet, upptages af flertalet växter genom assimilation af i vattenlösning upptagna salpetersyrade salter eller ammoniaksalter. Luftens fria qväfve är deremot oåtkomligt för nästan alla växter. Förr ansåg man, att inga växter förmådde assimilera detta grundämne, hvilket i fritt tillstånd öfver hufvud taget endast med största svårighet kan bringas till att ingå i kemiska föreningar. Genom Hellriegels (1888) samt åtskilliga andra forskares, särskildt Laurents och Schloesing d. y:s (1892), arbeten har det emellertid visat sig, att i en grupp af de lägre algerna, nämligen bakterierna, finnas ej få arter, som äro i stånd att direkt assimilera luftens fria qväfve. Genom ett mycket egendomligt samlif (symbios) emellan vissa i jord rikligt förekommande qväfveassimilerande bakterier och högre växter, kanna dessa emellertid i andra hand tillgodogöra sig de qväfveföreningar, som bakterierna alstrat. Ehuru så godt som alla högre växter i någon ringa grad kunna anses hafva fördel af den i stor omfattning genom bakterierna försiggående qväfvebindande processen i jorden, känner man, ännu åtminstone, endast i ett fåtal fall att särskilda organ äro utdanade för att tjena den på bekostnad af bakterierna försiggående qväfveassimilationen. Så är förhållandet hos ärtväxterna (nat. fam. Papilionaceae) samt hos haftornet (Hippophaë rhamnoides L.).
Det har sedan mycket länge varit bekant, att på alla under naturliga förhållanden lefvande ärtväxters rötter utveckla sig knölar, hvilka kunna vexla ganska betydligt i såväl storlek som form. De sitta spridda både på hufvudroten och på
Fig. 1. Stycke af en rot af rödklöfvern (Trifolium pratense). Fig. 2. Stycke af en rot af hästbönan (Vicia Faba). Nät. storlek.
birötterna, blifva t. ex. hos bönor och lupiner rundade, hos klöfverarterna (se fig. 1) äggformiga, hos lucern m. fl. oregelbundet korallikt förgrenade. Oftast äro de ganska små, några få mm. i genomskärning, men hos vissa arter kunna de blifva ända till valnötsstora (se fig. 2). Deras inre byggnad visar dock alltid den största öfverensstämmelse. Innanför ett såsom hud tjenande korklager (se fig. 3 A) finnes en tunnväggig, af rundade celler bestående väfnad (se fig. 3 A och C), hvilkens celler utom protoplasma och något stärkelse innehålla små ägghviterika stafformiga kroppar, de s. k. bakteroiderna (se fig. 3 B). Dessa länge kända bildningar äro emellertid ingenting annat än bakterier, hvilka tagit sin bostad i de på rötterna sittande knölarna och som till sist af dessa assimileras. I unga knölar äro bakterierna samlade i strängliknande kolonier i protoplasman, men vid äldre stadier, då bakterierna genom delningar förökats i antal, utbreda de sig öfver hela cellen. Till sist börja de dock att svälla oregelbundet, blifva typiska bakteroider och försvinna till sist till större delen, »uppätna», assimilerade af den ärtväxt,
Källa: Project Runeberg ·
