Sida 288
Bandvingar, zool., ett slägte bland dagfjärilarna. Se Limenitis.
*Banér (slägtöfversigten). Eskil Isaksson blef omkr. 1440 riksråd samt var höfvitsman på Stäkeholms slott 1446 och på Raseborgs 1454–63. Han deltog i flere af sin tids vigtigaste förhandlingar och möten och lefde ännu 1489 (originalättartaflornas dödsår, 1465, är oriktigt). Hans andre son, Knut Eskilsson till Vängarn, Skedenäs och Lindö, var lagman efter hvartannat i Vestmanland och Dalarna, i Vestergötland och i Upland. Redan 1476 var han riksråd och omtalas 1497 såsom riddare. Han nämnes ofta i tidens handlingar och tyckes hafva varit en dugande man samt tillhörde det nationella partiet. 1515 var han höfvitsman i Stockholm, der han blef ett af offren vid blodbadet d. 8 Nov. 1520. C. H. T.
*4. Baner, J., föddes d. 23 Juni 1596 (ej 1598). — 1893 utgåfvos af Vitt. hist. o. ant. akad. under P. Sondéns redaktion »Fältmarskalken Johan Banérs bref till rikskansleren A. Oxenstierna 1624–1641» (914 s.), innehållande vigtiga upplysningar till hans egen och samtidens historia.
6. Banér, Peder Axelsson, amiral, äldre broder till Sten och Gustaf B. (B. 1 och B. 2), född 1540 l. 1541, utmärkte sig under Nordiska sjuårskriget. Såsom underamiral tog han ärofull andel i Jakob Bagges sjöseger vid Bornholm 1563 och i hans olyckliga kamp emellan Öland och Gotland 1564 samt bidrog till Klas Kristersson Horns seger vid Buchow 1565. I slaget emellan Bornholm och Rügen d. 7 Juli s. å., der Horn å nyo segrade, stupade B. ombord på sitt skepp »Svanen». Erik XIV lät i Upsala domkyrka öfver B. uppsätta en präktig minnestafla, försedd med en lofprisande inskrift.
7. Banér, Axel Gustafsson, riksråd, broder till Per och Johan B. (B. 3 och B. 4), född på Djursholm i Sept. 1594, blef 1623 riksstallmästare, 1629 ståthållare på Vesterås, 1633 riksråd samt ståthållare öfver Vestmanland och vestra Dalarna, 1634 riksmarskalk och drottning Kristinas guvernör samt sedermera lagman öfver Kalmar, län och Öland. B. var Gustaf II Adolfs förklarade gunstling och i många år hans kammarherre samt redan af honom utsedd till Kristinas guvernör. I rådet slöt han sig till Oxenstiernska partiet. På bokliga kunskaper egde han ej något öfverflöd, och han var ej mäktig något främmande språk, men han var »en perfekt hofman, den mest fulländade, som på den tiden fanns, samt i ridderliga idrotter väl förfaren». Han dog i Aug. 1642, såsom Fryxell riktigt uppgifver (ej i April 1642, såsom originalättartaflorna meddela).
8. Banér, Karl Gustafsson, ämbetsman, den föregåendes yngste broder, född på Segersjö, i faderns fängelse, d. 17 Okt. 1598, blef 1625 öfverkammarherre och afgick s. å. såsom legat till Frankrike. 1626 blef han guvernör i Marienburg och 1628 statssekreterare samt sändes såsom legat s. å. till Danmark och Hansestäderna, 1630 till hertig Bogislaw af Pommern samt deltog i afslutandet af traktaten i Bärwalde, 1631. S. å. förordnades han till vice guvernör i Preussen. Död i Elbing d. 11 April 1632. Under största delen af Gustaf II Adolfs deltagande i tyska kriget synes den maktpåliggande befattningen med härens proviantering hafva hvilat på B.
9. Banér, Johan Klasson, friherre, krigare, sonson af Per B. (se B. 3) och son af riksjägmästaren frih. Klas B., föddes på Lidboholm, Sjösås socken. Kronobergs län, d. 14 Juni 1659. Han tjenade i de kejserliges här i Ungern på 1680-talet och utmärkte sig vid Neuheusels och Budas eröfring från turkarna. Såsom major åtföljde B. den kår, som Sverige 1690 sände holländarna, gick 1692 i fransk tjenst, hvarunder han såsom generaladjutant deltog i slaget vid Neerwinden (1693), sedermera i sachsisk och åter i kejserlig, der han för sin tapperhet vid Zenta (1697) utnämndes till chef för ett kavalleriregemente och generalmajor (1698). Efter sin frände Johan Gabriel B. (se B. 10) blef han 1707 holsteinskt geheimeråd och arbetade i denna ställning på främjandet af Sveriges intressen, icke minst genom att utforska och motarbeta Danmarks anslag mot vårt land, med sådan hängifvenhet, att Karl XII, hos hvilken han förut stått i ogunst, 1717 utnämnde honom, ehuru han icke deltagit i något af konungens krig, till generallöjtnant »för betygadt nit och trogna tjenster». 1719 blef B. holsteinsk öfverhofmästare, begaf sig till Sverige och deltog i riksdagens förhandlingar samt blef en af holsteinska partiets ifrigaste förkämpar. 1723 tog han afsked ur den holsteinska tjensten. Död på Djursholm d. 15 Dec. 1736. B., från hvilken de nu lefvande medlemmarna af ätten B. härstamma, gjorde 1731 stamgodset Djursholm till fideikommiss för sina efterkommande.
10. Banér, Johan Gabriel, friherre, krigare, sonsons son af Gustaf B. (B. 2), son af riksrådet Svante Svantesson B., föddes i Stockholm d. 16 Dec. 1662. Han deltog i de kejserliges krig mot turkarna i Ungern (stormningen af Buda 1686 och slaget vid Mohácś 1687) samt i de allierades fälttåg mot fransmännen i Nederländerna. Efter slaget vid Fleurus (1690), der af hans 900 man endast 216 blefvo åter, utnämndes han till öfverste och efter sitt utmärkta uppträdande vid Liége till brigadier. Han undsatte fästningen Oudenaarde (1695) och skar nya lagrar vid Bruxelles och Namur. 1697 gick B. i hertigens af Holstein tjenst. För sitt lyckliga och ryktbara försvar från d. 21 April till d. 4 Juni 1700 af fästningen Tönning emot de till antalet öfverlägsne danskarna utnämndes han till geheimeråd och generallöjtnant samt ej långt derefter till öfverhofmästare. 1706 bevistade B. vid de allierades armé fälttåget i Nederländerna. Som vittnesbörd på hans militära anseende må nämnas, att republiken Venezia 1701 och 1704 erbjöd honom befälet öfver sina trupper. Han afled d. 19 Dec. 1706 i Gottorp, Slesvig. 6–10 C. H. T.
Banérherre (T. bannerherr, Fr. banneret) kallades under medeltiden en riddare, som var berättigad att föra eget banér (se d. o.). I Frankrike tillkom den rätten den, som kunde uppställa 50 lansar och ett antal fotfolk i förhållande derefter. I Tyskland benämndes de länsherrar, som drogo i fält med ända till 100 man af eget folk, banérherrar.
*Banff. 1. Grefskapet hade 64,190 innev. 1891.
Källa: Project Runeberg ·
