Sida 403
namn, hvilken räknar omkr. 250 medlemmar. Den eger sedan 1878 en fastighet, äfven den vanligen kallad B., n:r 5 Smala gränd, i Jakobs och Johannes' församling, med predikolokal.
Bet-Haran l. Bet-Haram (»det höga huset»), amoritisk stad i öst-jordanlandet, tilldelad stammen Gad. Herodes Antipas, som ombyggde och förskönade den, kallade den Livias efter Augustus' gemål (enl. Hieronymus) eller Julias (enl. Josefos). Af syrerna (och likaså i Talmud) kallades den Bet Ramta. Det är nu en ruinhög, Tell l. Beit Haran, en timmes väg ö. om Jordan, midt emot Jeriko.
*Béthencour, Jean. Hans brorson hette Maciot de B.
Bethesda [böthä'ṡda], stad i engelska grefsk. Caernarvon (Wales), i Ogwens dal, 8 km. från Bangor. Omkr. 6,000 innev. Utomordentligt stora skifferbrott.
*Bethlen Gabor. Se vidare om honom Ungern, sp. 1373.
Bethluisnin, namn på ogamspråkets alfabet. Se Ogam.
*Bethmann-Hollweg afled 1877 på sitt slott Rheineck vid Andernach.
Bethnal Green [böthnöl grīn], stadsdel i östra London, i grefsk. Middlesex, med 129,134 innev. (1891). Säte för Londons sidenindustri. Bethnal Greenmuseum är en afdelning af South Kensingtonmuseum (se Kensington).
Bet-Horon (»hålvägens hus»), det öfre och nedre, tvänne på vestra randen af Palestinas berg nära hvarandra liggande byar, som beherskade den fordom vigtigaste vägen från kustslätten förbi B.-H. och Gibeon till Jerusalem. Derför var det af gammalt en i strategiskt hänseende ytterst vigtig ort, som flere gånger befästes (1 Kon. 9: 17, 1 Makk. 9: 50, Judit 4: 4) och var skådeplats för många strider i israeliternas krig mot kanaaniter och filistéer, senare mot syrer och romare. Senare användes en beqvämare, sydligare väg öfver Ramle och Nikopolis från kusten till Jerusalem, och då denna under medeltiden och nyare tiden nästan uteslutande begagnades, återfanns B.-H. först 1801. Det motsvaras nu af de omkr. 5 timmars väg n. v. om Jerusalem belägna byarna Beit Ur et-tachta och B. U. el-fôka, skilda åt af en bred dal.
Béthune [bety'n]. 1. Maximilien de B. Se Sully. — 2. A. J. de B., hertig af Charost (se d. o.).
Bethusy-Huc, Valeska von, grefvinna, tysk romanförfattarinna under psevdonymen Moritz von Reichenbach, f. 1849, dotter af friherre v. Reiswitz-Kaderzin och gift 1869 med grefve Eugen von B.-H. i Schlesien, har skrifvit prosaberättelser med ämnen från det halft tyska, halft slaviska lifvet vid gränsen till Polen, bl. a. Der sohn des flüchtlings (2 bd; »Flyktingens son», 1880), Die Eichhofs (1881), Durch! (2 bd, 1884), Eva in allerlei gestalten (noveller, 1890), Die kinder Klingströms (2 bd, 1892) och Frauen (3 bd, 1894).
Bêtise, Fr. Se Bête.
Betlande. Se Tiggeri.
*Betlehem. 2. (Bethlehem). Stad i Pennsylvania, Nord-Amerikas Förenta stater, vid Delawares biflod Lehigh, hade med South B. 17,064 innev. 1890. Den förnämsta industrigrenen är tillverkning af koppar-, zink- och jernarbeten. Många af herrnhutarnas gamla skolor och anstalter (teologiskt seminarium, goss- och flickskola m. m.) finnas ännu qvar; nyare undervisningsanstalter äro Lehigh university ofvanför staden (1866) och Bishopsthorpe flickskola.
Betlehemitiska orden, andlig riddareorden. Se Korsorden.
Betmar, markis de. Se Saint-Germain.
Betodling (jfr Beta. Suppl.). Sedan äldre tider har den vanliga rödbetan varit föremål för odling, mest för bordets behof, men i senare tider har man genom kultur åstadkommit den s. k. hvitbetan, af hvilkens två hufvudvarieteter, sockerbetan och foderbetan, den förra odlas för industriella andamål, den senare till kreatursfoder.
Hvitbetan är en två-årig växt. Första året utvecklas endast sjelfva hufvudroten, der sockret afsättes (mest i de nedre delarna), en förkortad stamdel, den s. k. nacken, och en bladrosett. Under andra året framväxer från »nacken» en stjelk, som bär blad, blommor och frukt. Den egentliga sockerbetan får sin bästa växt och utveckling i mellersta Europa mellan 47° och 56° n. br., der medeltemperaturen under sommarhalfåret (1 Maj–1 Nov.) är 12–16° C. och nederbörden omkr. 350 mm. Den trifves bäst under torr och varm sommar med rikt solljus. Englands klimat är sålunda i allmänhet för fuktigt. Den rika bördiga lermyllan med mergelbotten ger de tyngsta och mest sockerhaltiga betorna. Äfven den rätt styfva lerjorden egnar sig för betodling, om den blir väl afdikad, bearbetad och gödslad. Äfven på sandmylla med ler- eller mergelbotten går betan till, men den djupa mulljorden ger visserligen stora, dock svampiga och mindre sockerhaltiga betor. Ett hufvudvilkor är, att åkerjorden är väl dränerad, djupt bearbetad och i god växtkraft. Till gödsling lämpa sig bäst konstgödselämnen, väsentligen superfosfat och chilesalpeter eller ock dessa ämnen i förening med half gödsling medelst ladugårdsspillning under föregående höst. Den bästa växtplatsen är efter vintersäd, som följt efter gödslad träda. Sockerbetan bör ej för ofta återkomma på samma fält. Den bör ej sås för sent på våren. »Fröet» (egentligen frukten) plägar nedmyllas antingen med 4-bills-radsåningsmaskin eller med enkel radsåningsmaskin på låga drillar eller ock läggas för hand med en liten handhacka. I de flesta fall sker utsåningen i grupper, flere frön tillsammans, med 25–30 cm. afstånd emellan grupperna och 45–50 cm. emellan raderna, och fröet bör läggas helt grundt, 2 à 3 cm. djupt. Efter utsåningen tillvältas fältet rätt starkt. Sedan komma häst- och handhackningar; den första företages, så snart betorna sticka fram ur jorden, hvilket sker 10 à 12 dagar efter sådden, och de öfriga följa på hvarandra med korta mellanrum och afse ej blott att aflägsna hvarje ogräsplanta, utan äfven att hålla fältet fortfarande luckert i ytan. Då betplantorna äro 5 à 6 cm. höga, sker gallringen. Ofta händer det, att en och annan betplanta skjuter upp i s. k. »fröstjelk». Dessa stjelkar afskäras, eller ock uppryckas sjelfva plantorna, s. k. »fröplantor».
Källa: Project Runeberg ·
